lördag 11 september 2010

Franskbröd

Croque Monsieur


Under den här bildtexten kommer brödtexten


Efter att ha läst franska i högstadiet och gymnasiet, alltså i sex år, kan jag häpnadsväckande lite av språket. Jag kan så lite att killarna i Flight of the Concords i sketchen/låten ”Foux Du Fa Fa” framstår som infödda Parisare. Men efter att ha varit ganska mycket i Frankrike de senaste åren så tycker jag ändå att jag klarar mig hyggligt i vardagslivet. Jag kan både beställa en kaffe och utväxla några enkla artigheter vid en bardisk. Jag vet hur man får in kranvatten och inte svindyr Perrier. En karaff husets röda, öl på kran eller en pastis – inga problem. Vid ett tillfälle har jag till och med lyckats införskaffa specialgjorda proffs-bouleklot (med personlig namngravyr!) av ett butiksbiträde som inte kunde ett ord engelska.

Därför var det med viss tillförsikt som jag den där morgonen gick in på kvartersbageriet för att köpa frukostbaguetten. Det var ”Bonjour, Madame” hit och ”Une baguette, s’il vous plait” dit - kryddat med några ”Merci!” här och var. Allt flöt på så smärtfritt att jag tillät mig ett självsäkert leende mot de övriga kunderna. Det skulle jag inte ha gjort. Bilden av fransmannen som köpte sitt morgonbröd som den naturligaste sak i världen rasade naturligtvis omedelbart. På väg ut genom butiksdörren vände jag mig nämligen glatt om, som den monsieur jag var, och utropade med kraft till biträdenas och de många kundernas förvåning: ”Aujourd’hui! Aujourd’hui!”.

Jag avslöjade mig inte bara som utlänning, jag framstod också som en galning. Det betyder INTE som jag så övermodigt trodde ”Tack och på återseende!”, det betyder ”Idag! Idag!” och inget annat.

Men det är klart, alla livscoacher och mentala tränare och personliga utvecklings-gurus och allt vad de kallar sig säger ju jämt och ständigt att man ska leva ”i nuet”. Så, mesdames et messieurs, det är där ni hittar mig hädanefter – i nuet. Aujourd’hui på er!


Fantastiska Flight of the Concords i ”Foux Du Fa Fa” HÄR.

BILDERNA: Paris, Istanbul.

torsdag 9 september 2010

Slagfärdig hälsning




Jag cyklar obekymrat i torsdagstrafiken på Hornsgatan. Tankarna någon annanstans. Precis efter trafikljusen utanför Vivo kommer en man mot mig. Han höjer handen till vad jag tror är en hälsning och jag bläddrar febrilt i hjärnans kartotek för att se om jag känner människan. Men det är ingen hälsning, han vill att jag ska stanna. Jag inser att jag precis har cyklat mot rött.

Denna självutnämnde trafikpolis ser passande nog själv ut som ett rödljus i ansiktet. Han är i den jobbigaste gubbåldern, 55-årsåldern. På toppen av sin livsilska och fortfarande nog med muskelkraft att sätta tyngd bakom sina utbrott. Han har kortbyxor och ovanpå det en tjock mage instoppad i ocharmigt trång t-shirt. Och han är arg. Väldigt arg. ”Ge fan i att cykla mot rött”, säger han hotfullt och högt. Och handen som jag misstog som vänlig viftar som en förryckt semafor i ansiktshöjd.

Jag ignorerar, som man försöker göra med arga män i 55-årsåldern, och snirklar förbi både honom och hans kvinnliga sällskap. Men han ger inte upp så lätt, han har ju rätt! Han har fått vittring och han måste ju visa sin kvinna att hårda tag - det är just vad vi behöver i det här jävla landet. Han tar sats och skriker rakt i mitt öra: ”Jag sa, ge fan i att cykla mot rött. IDIOT!”. Saliven sprutar.

Mannen är obehagligt nära och jag befinner mig på Södermalm. Han slår mig hårt på armen. Högst upp vid axeln, så klart, det är ju där det gör som mest ont. ”Ta det lugnt”, försöker jag och kämpar för att öka farten samtidigt som jag gnider överarmen. Det smärtar. Då blir han riktigt arg. Arg som i ”tänk-om-jag-ändå-vore-ledare-för-ett-medborgargarde”-arg. Han tar några snabba steg efter mig och vrålar: ”CYKLA INTE MOT RÖTT, SA JAG! PUCKO!”.

Skärrad trampar jag på för glatta livet och får ett tiotal meter mellan mig och galningen. Har jag nyss blivit slagen och kallad för pucko? Ja. Är jag rädd? Ja! Samtidigt har min gamle kompis Indignation hoppat upp på pakethållaren bakom mig och han håller mig genast i ett fast grepp. Viskar i örat: ”Han kallade dig för pucko. Ska du ta det?” En sugande känsla i magtrakten. Nej, så fan heller! Nu ska han få höra ett sanningens ord. På säkert avstånd vänder jag mig modigt om och dräper till med det absolut värsta jag kan komma på: ”Alkis!”, ropar jag lamt. Där satt den. Han kan omöjligen hinna ikapp - men jag känner mig ändå inte säker förrän vid Zinkensdamm, ungefär.

Sensmoral? En hand höjd till hälsning är också en hand höjd till slag. Glöm inte det.

 
BILDEN: Slussen, Stockholm

onsdag 8 september 2010

Håltimmar



tid är det som håller händelser isär
men det är svårt att stanna en långsam maskin

 
BILDEN: Gatukonstnär som skriver en "tidslinje". Timmar, minuter och sekunder.

måndag 6 september 2010

Kockchock!

Stekare?

Har man ett toppjobb som kungens kock så kan det ju bli en del slott-stek i pauserna.

BILDEN: Slottet, Stockholm.