I morse räddade jag en kvinna från att bli överkörd av en buss. Hon var klart skärrad men log fint och sa tack. Jag sprang åt mitt håll och hon gick åt sitt. Men eftersom livet är precis som i en amerikansk film så kommer vi nog att ses igen. Kanske i kön på Coop, kanske i tbanan mellan Centralen och Hötorget.
"Men det är ju du", säger hon och ler det där fina leendet, "min hjälte!"
"Äsch", säger jag.
"Jag har letat efter dig", fortsätter hon, "jag måste få bjuda dig på middag som tack!"
"Äsch, det behövs inte", säger jag eftersom jag är en gentleman med ett rent och osjälviskt hjärta.
Men hon insisterar och vi äter middag och sen blir det några motgångar och missförstånd på vägen och sen gifter vi oss i vita luftiga linnekläder barfota på en strand med busschauffören som vittne. Det är så det kommer att bli. Eller hur?
