onsdag 30 januari 2013

Stockholm enligt Orup


Jag sitter här och väntar och tittar ut över Stockholm.
Den lever livet som om allt var som förut.
Och det känns inte särskilt länge sen
som jag var en av dom alla människor som jag ser.
Nu känns det mera som om allting tagit slut.
Vi borde haft ett liv i stillhet, borde haft ett liv ihop.
Men det är för sent.
Istället sitter jag och väntar just på ingenting alls.
Men det är för sent, ja det är för sent.

("Stockholm" av Orup)

tisdag 29 januari 2013

Under kniven


Idag ska jag lägga mig under kniven på Sabbatsbergs sjukhus. Det är inget allvarligt, det är en envis bihåleinflammation som ska fixas, men jag ska sövas ner med narkos under ingreppet. Doktorn säger att det är en rutinoperation och inget kan gå fel. Men man har väl hört skräckhistorier. Man har väl hört om felaktiga amputationer, till exempel. Jag kanske vaknar upp utan armar och ben! Om jag nu alls vaknar upp, vill säga. Skulle jag hamna i koma så har Lene försäkrat mig om att hon troget ska vaka vid min sjukbädd. "Det är klart att jag väntar på dig", lovar hon. "Inte hela livet, kanske, men fyra till sex veckor ska inte vara något problem". Hennes kärlek värmer mitt hjärta.