Det var så det började. Slussen. Onsdag morgon, kvart över åtta.
”Hur skulle det gå om alla gjorde så?”. Den kvinnliga busschauffören tittade uppfordrande på den unge mannen som precis hade försökt smita förbi utan att betala. En vass nagel med flagande rött nagellack rispade hål i luften när hon uppfordrande pekade på den lilla skylten ovanför backspegeln. Giltigt färdbevis ska kunna uppvisas på anmodan stod det med tydliga bokstäver.
Busschaufförens ögonbryn var sammandragna till ett spänt mittiveckan-trött ”V”. Mannen kände hur det ryckte i jackärmen och tittade ner på narig hud och en vigselring. Eller var det en förlovningsring? Jag ser aldrig skillnaden, tänkte han oengagerat.
”Ledsen, sprang ifrån kortet. Du vet, jag försov mig, mobilen ringde aldrig. Jag har månadskort, jag lovar. Fast hemma”, försäkrade han och drog åt sig jackärmen.
”Betala eller gå av”, sa busschauffören likgiltigt och vinkade förbi en rad otåligt trampande morgonpendlare. De visade sina kort noga, somliga överdrivet tydligt, samtidigt som de i smyg sneglade på Smitaren. Och Smitaren strök luggen ur ögonen och fixerade busschauffören med blicken. Försökte charma henne. Le nu, tänkte han och förberedde sin patenterade imitation av finlandssvenska. Den som hans kompisar brukade skratta så mycket åt.
”Men jag står på gästlistan. Mumintrollet plus en!”. Han insåg omedelbart hur fruktansvärt löjlig han lät. Det var alldeles tyst på bussen nu. Hon tittade kallt på honom några mycket långa sekunder, drog ut på det. Jävlades.
”Roligt, hördudu. Ser jag ut som någon man larvar sig med?”. Nej, det gjorde hon ju inte. Han tog sats för att säga något dräpande, oklart vad, men tröttnade helt plötsligt på hela situationen. Så ointressant. Han sjönk ihop en aning, vände på sina slitna Stan Smith och klev av. Dörren gick igen med ett väsande bakom honom och den blå bussen trängde sig ut, suckade sig ut, i morgonrusningen.
Ja, hur skulle det gå om alla gjorde så, tänkte han och kisade upp mot den grå himlen. Förmodligen åt helvete. De första regndropparna träffade asfalten när han började gå längs Katarinavägen upp mot Fjällgatan.
