Den här mannen har lyckats landa ett flygplatsjobb
Jag har haft en del konstiga påhugg. Jobb mellan två arbeten, så att säga. En period i mitten av 80-talet var jag till exempel marknadsundersökare för Luftfartsverket. Det var ett otacksamt jobb. Man skulle fråga var femte flygpassagerare hur (i helvete) de hade tagit sig till Arlanda, vart (fan) de skulle åka och vad (för ointressant) de hade där att göra. Ibland sprang (jagade) man efter den slumpmässigt utvalda resenären i sökandet efter rätt gate och flämtade fram frågorna bara för att inte få en plump i protokollet. Det var ganska pressande, det där. (De kursiva Stephen King-paranteserna är för att understryka hur otrevlig (aggressiv) stämning det kunde bli när man hejdade en sliten, stressad och restrött affärsman som just höll på att missa sitt plan.)
Slumpmässigt utvalda affärsmän
En gång på utrikes råkade jag få en särskilt kallsinnig person på min lott. En ung kille, stiligt klädd och med i förtid grånat hår. Han och hans ressällskap hade bråttom till gaten - men jag tjatade och fick på nåder gå med och ställa mina frågor på vägen:
”Vart ska du resa?”, inledde jag enligt formuläret.
”Till Italien”, svarade den gråhårige kort.
”Vad ska du göra där? Är det semester eller jobb?”, fortsatte jag. Han vände sig mot sitt sällskap och himlade med ögonen (jo, han gjorde faktiskt det).
”Ja, vad tror du?”, sa han med ett spefullt leende. Mer riktat mot kompisen än mot mig.
”Oj, det har jag ingen aning om, det får du nog berätta”, uppmuntrade jag samtidigt som jag undrade varför han betedde sig så märkligt. Han studerade mig kyligt. Leendet tunnades ut, läpparna blev till smala streck. Vi var framme vid gaten. "Semester, kanske?", försökte jag.
”Jobb”, svarade han kallt samtidigt som han visade sitt boarding card för den leende (inställsamt leende, skulle jag tänka senare) kvinnan vid ingången. Kompisen drog i honom, de var på väg att gå på planet. Jag skyndade mig att avsluta.
”Ok, vad jobbar du med?”, frågade jag och räknade upp olika alternativ: ”Tjänsteman, arbetare, annat som...” Längre hann jag inte. Han avbröt mig bryskt.
”Annat. Nu hinner jag inte mer. Hej då.”
Sedan gick han ombord. Jag fick inte ställa de sista frågorna och det var bara att slänga intervjun. När jag kom tillbaka till mina arbetskamrater suckade jag tungt och skulle precis berätta vilken dryg typ jag hade råkat ut för. Kollegan hann före, hans ögon lös:
”Vilken tur du har! Tog du hans autograf? Hur var han, trevlig va?”
”Nej, dum i huvudet. Hurså, vet du vem det var?”
Det var fotbollsspelaren Glenn Hysén. Det året stod han på toppen av sin karriär (landslagsstjärna, värvad av italienska ligan) och var med sitt karakteristiskt gråa hår och sin fenomenala förmåga att sparka boll en av Sveriges mest igenkända personer - av alla utom mig.
En silhuett, en cigarett
Även om man fick en fläkt av den stora världen när man intervjuade De Reguljära så var det ju jobbigt att alltid vara en pain in the ass. Charterresenärerna, däremot! Vi älskade dem. Charterhallen var ett paradis för marknadsundersökare som ville fylla sin kvot. Fulla av förväntningar och Jäger skyndade de in kvart i sex på morgonen (charterresenärerna, inte marknadsundersökarna). När de uppspelta, svajande på sina träskor och alldeles yra av resfeber insåg att det var fem timmar kvar till avgång gick luften ur dem: kraschlandning. Då var det bara att hugga. De stackarna åt vi till frukost.
BILDERNA: Arlanda, Landvetter, Arlanda igen.
