”Vilka varma händer du har”. Pappa kramar min hand. Jag känner den
fuktiga kylan från hans sjuka kropp genom plasthandskarna. Vi är på
Södersjukhusets infektionsavdelning och det här är helt fel. Pappa är ju
den av oss som har varma händer. I barndomsminnet vilar min lilla hand i
hans stora trygga.
Jag är sju år och vi är nyinflyttade i
förorten. Minns hur pinsamt jag tycker det är med dina glada hoppsa-steg
på gatan där de nya klasskompisarna bor. Vi ringer på dörren till alla hus
som har leksaker i trädgården. Pappa har kommit på att det är ett bra
sätt för mig att hitta kompisar på en ny och läskig plats.
Jag
är tolv eller 13 år och vi är i Rom. Jag vill sjunka genom jorden när du
hoppar bock över stenstoderna utanför Peterskyrkan. Mellan hoppen
vinkar du och ropar glatt till oss övriga i familjen. Jag inbillar mig
att alla tittar på oss.
Långt senare i livet kunde du ringa och
fråga hur man skulle göra för att manövrera Lara Croft ur en knepig
situation i Tomb Raider.
Men livet var ju inte bara lek och skoj
för dig. Bland mycket annat hann du även med att chefa på
Arkitekturmuseet och Riksantikvarieämbetet, vara länsantikvarie både i
Kalmars och Stockholms län och du var gästprofessor i kulturmiljö på
Göteborgs Universitet. Du renoverade en prästgård på Öland och du var ledamot i Konstakademien. Dessutom skrev du under många år på den stora
boken om arkitekten Carl Bergsten som du fick se utgiven förra året.
Kl
06:30 på långfredagens morgon. Åtta missade samtal från min syster och
jag förstår. Det är sju timmar sedan jag pratade med dig sista gången.
Du kunde inte hitta knappen för att kalla på sjuksköterskorna, sa du.
Jag lovade ringa till avdelningen och be dem gå in till dig. Du hade
svårt att få fram orden, torr i munnen, syrgasmasken var i vägen.
Jag minns din lekfullhet. Men mest minns jag dina varma händer.
