Ja, jag vet. Låttexten är väl inte den bästa: det är "running forever" och "I don't know if I could make it" och "looking for a love so cool" och jag vet inte vad för uselheter. Jag älskar det.
Jag är 47 år och borde väl inte bry mig om den här låten. Borde väl inte veta att den här låten finns, egentligen. Borde väl inte känna igen mig i det här "vi mot alla"-temat. Borde väl inte rysa av glädje när jag hör de vinande melodierna, de otroligt sköna enkla ackorden.
Men okej, i så fall, ta mig tillbaka till 1983 och bords-jukeboxen på café Ritorno med min bästis Sven och stoppa mig från att lägga i ytterligare en femkrona för att lyssna på West End Girls eller It's a sin för hundrade gången. Gör det om du kan!
"The Sound of Arrows" med Nova slutar med digitalbrus, bara en sån sak!
BILDEN: Sergels torg.
