"First we take Manhattan"
Det finns andra sätt att stjäla pengar av en artist än att fildela. Den här metoden är kanske en aning gammaldags nuförtiden, men åh så effektiv.
Det var sent 80-tal och Leonard Cohen var i stan. Han var stor då, hade nyligen gett ut låten där han sjunger att han äger Manhattan. Globen var arenan och uppmärksamheten i tidningar och TV var påfallande. Efter konserten gled Cohen och hans turnésällskap in på Café Opera. Jag var där med en kompis den kvällen, och på något konstigt sätt, jag minns inte hur, så hamnade vi vid stjärnans bord. Här hängde skivbolagsmänniskorna, de sköna musikerna och de coola körtjejerna. Och så vi.
Jag satt bredvid Cohen, fråga mig inte varför. Han var väldigt stilig i sin mörka kostym med den röda näsduken i bröstfickan. Och han bjöd på champagne. Plånboken hade han placerat lite slarvigt på bordet framför sig.
Champagnen flödade ymnigt. Jag mådde som en prins, kompisen mådde som en prins. Leonard Cohen verkade också må som en prins. Han höll hov, pratade och gestikulerade och vid ett extra vidlyftigt viftande svepte han ner plånboken. Den hamnade på golvet under bordet. Han märkte det inte.
När jag uppmärksamt dök ner för att ta upp den välmatade plånboken och ge till denne trevlige och generöse man tappade jag greppet för en sekund. Fan flög i mig, jag kan inte förklara det på annat sätt. Sedelfacket var helt plötsligt öppet, hur gick det till, jag nappade snabbt åt mig två hundralappar som jag knölade ner i fickan innan jag klättrade upp på stolen igen. En mycket tacksam Cohen fick tillbaka sin plånbok. Att den var något tunnare märkte han inte.
Jag ångrade mig omedelbart. Jag var otroligt nervös över att han skulle upptäcka mitt brott. Min skymf. Men Cohen bara log och var glad och mådde som en prins och hällde upp mer skumpa i mitt glas och jag skämdes som en hund. Att ens nudda vid tanken att erkänna vad jag gjort och skamset lämna över två ihopknycklade och skrynkliga sedlar var omöjligt. Att komma ut som tjuv inför denna levande legend fick mig att bli omväxlande kall och varm. Varm och kall. Otänkbart.
Resten av kvällen minns jag bara som i en dimma. När stället stängde för kvällen lommade jag hemåt med hängande huvud. De smutsiga sedlarna brände i fickan. Jag tror inte att jag sjöng raderna “I see you there with the rose in your teeth. One more thin gypsy thief” ur Famous Blue Raincoat. Men det hade varit passande.
Nu har det gått en sisådär 20 år så brottet torde väl vara preskriberat. Men om jag någon gång träffar Leonard Cohen igen ska jag bekänna min skuld. Ge honom två hundralappar.
Bjuda på ett glas champagne, kanske.
