Idag ska jag lägga mig under kniven på Sabbatsbergs sjukhus. Det är inget allvarligt, det är en envis bihåleinflammation som ska fixas, men jag ska sövas ner med narkos under ingreppet. Doktorn säger att det är en rutinoperation och inget kan gå fel. Men man har väl hört skräckhistorier. Man har väl hört om felaktiga amputationer, till exempel. Jag kanske vaknar upp utan armar och ben! Om jag nu alls vaknar upp, vill säga. Skulle jag hamna i koma så har Lene försäkrat mig om att hon troget ska vaka vid min sjukbädd. "Det är klart att jag väntar på dig", lovar hon. "Inte hela livet, kanske, men fyra till sex veckor ska inte vara något problem". Hennes kärlek värmer mitt hjärta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar