torsdag 9 september 2010

Slagfärdig hälsning




Jag cyklar obekymrat i torsdagstrafiken på Hornsgatan. Tankarna någon annanstans. Precis efter trafikljusen utanför Vivo kommer en man mot mig. Han höjer handen till vad jag tror är en hälsning och jag bläddrar febrilt i hjärnans kartotek för att se om jag känner människan. Men det är ingen hälsning, han vill att jag ska stanna. Jag inser att jag precis har cyklat mot rött.

Denna självutnämnde trafikpolis ser passande nog själv ut som ett rödljus i ansiktet. Han är i den jobbigaste gubbåldern, 55-årsåldern. På toppen av sin livsilska och fortfarande nog med muskelkraft att sätta tyngd bakom sina utbrott. Han har kortbyxor och ovanpå det en tjock mage instoppad i ocharmigt trång t-shirt. Och han är arg. Väldigt arg. ”Ge fan i att cykla mot rött”, säger han hotfullt och högt. Och handen som jag misstog som vänlig viftar som en förryckt semafor i ansiktshöjd.

Jag ignorerar, som man försöker göra med arga män i 55-årsåldern, och snirklar förbi både honom och hans kvinnliga sällskap. Men han ger inte upp så lätt, han har ju rätt! Han har fått vittring och han måste ju visa sin kvinna att hårda tag - det är just vad vi behöver i det här jävla landet. Han tar sats och skriker rakt i mitt öra: ”Jag sa, ge fan i att cykla mot rött. IDIOT!”. Saliven sprutar.

Mannen är obehagligt nära och jag befinner mig på Södermalm. Han slår mig hårt på armen. Högst upp vid axeln, så klart, det är ju där det gör som mest ont. ”Ta det lugnt”, försöker jag och kämpar för att öka farten samtidigt som jag gnider överarmen. Det smärtar. Då blir han riktigt arg. Arg som i ”tänk-om-jag-ändå-vore-ledare-för-ett-medborgargarde”-arg. Han tar några snabba steg efter mig och vrålar: ”CYKLA INTE MOT RÖTT, SA JAG! PUCKO!”.

Skärrad trampar jag på för glatta livet och får ett tiotal meter mellan mig och galningen. Har jag nyss blivit slagen och kallad för pucko? Ja. Är jag rädd? Ja! Samtidigt har min gamle kompis Indignation hoppat upp på pakethållaren bakom mig och han håller mig genast i ett fast grepp. Viskar i örat: ”Han kallade dig för pucko. Ska du ta det?” En sugande känsla i magtrakten. Nej, så fan heller! Nu ska han få höra ett sanningens ord. På säkert avstånd vänder jag mig modigt om och dräper till med det absolut värsta jag kan komma på: ”Alkis!”, ropar jag lamt. Där satt den. Han kan omöjligen hinna ikapp - men jag känner mig ändå inte säker förrän vid Zinkensdamm, ungefär.

Sensmoral? En hand höjd till hälsning är också en hand höjd till slag. Glöm inte det.

 
BILDEN: Slussen, Stockholm

3 kommentarer:

Claes T sa...

Det är då man skulle vilja tillämpa Knivlisas (http://knivlisa.devote.se/) motto: "Bekämpa aggressivt folk genom att vara så töntig du kan"

Fast denne man verkade farligt aggressiv.

Anonym sa...

Tur att du inte hunnit längre västerut till Knivsöder.
Där skulle blivit rent ut farligt.

Adrian

SIMON JOHANSSON sa...

Claes: det är ett mkt bra motto!
Adrian: nej herregud, där är de väl ännu mer medborgargardesaktiga. jag vände vid zinken.