Nere på Coop Järntorget är det nuförtiden ständigt turistkaos. Olidligt. Bor man här i krokarna så blir man snart en Gamla stan-snobb utan dess like, det kan inte hjälpas. Man bara avskyr dessa grupper av italienare med konstiga designerjeans som står och tittar käckt i gatuhörnen. Japaner i praktiska frisyrer som fyller klichékvoten genom att i all oändlighet fotografera varandra vid Taube-statyn. Stryktåligt klädda amerikaner som plöjer kvarteren i jakt på nästa landmärke. Förvirrade och kedjerökande ryssar i mjukisbyxor och korta skinnjackor som planlöst irrar omkring i gränderna.
Och förr eller senare hamnar de alla på Coop Järntorget. Där köper de gärna EN liten youghurt, EN folköl eller EN glass. De köar obekymrat i timmar för dessa varor, och de gör det gärna i stans minsta butik. De är i vägen.
Härom kvällen var jag nere och plockade ihop middagen. Trängde mig i gångarna. Köade till kassan. Hungrig. Trött. Kom äntligen fram. Och så har jag glömt köttfärsen. Det är bara att lägga upp varorna på bandet och samtidigt planera sin väg tillbaka till charkavdelningen. Snabbt ska det gå. Så motströms genom kökaoset är inte att tänka på. Däremot går det att gena via utgången, det vet jag sedan tidigare. Således lämnar jag varorna, skyndar mig ut ur butiken och sedan in igen genom entrén. Fint. Hittade köttfärsen. Bra. Nu gäller det bara att ta sig till kassan igen innan det är dags att betala. Samma väg tillbaka fungerar inte eftersom dörrarna går åt fel håll.
Jag börjar tränga mig igenom den härva som skämtsamt kan kallas kö. "Excuse me, sorry", ropar jag till höger och vänster och närmar mig sakta målet. Tills det är tvärstopp. Ett äldre sällskap vägrar att flytta sig. "Excuse me", inget händer. "Sorry", ingen reaktion. Ja, jag tappar tålamodet. Veckor av uppdämt turisthat bubblar upp och jag blir nog lite onödigt brysk i min framfart. Det ska erkännas. Knuffas lite omilt med en dam. Fram och tillbaka. Vi blänger på varandra, men jag kommer förbi. Seger!
Precis då fastnar jag naturligtvis i en stor ställning på väggen där det hänger miljoner godispåsar. Nej, men se där, en obeveklig metallkrok har hakat fast i mina byxor. Surprise, det går inte att komma loss. Godis faller till golvet. Oj, som det faller godis till golvet. Det slamrar och dunkar när jag drar i ställningen. ALLA i kön tittar på den där långa dåren som försöker tränga sig i kön. Jag inser inte bara att jag är till åtlöje i "min" affär, jag inser även att kroken på något märkligt sätt har kilat in sig i jeanslinningen där bak. Jag vrider och vänder på mig, försöker hitta bakom ryggen. Men jag når inte. Ställer mig på tå och rycker. Inget hjälper.
Då träder naturligtvis Arga Damen in, min antagonist, och ler milt och säger "please, hold still". Sedan hakar hon loss mig. Bara så där. Hur enkelt som helst. Den triumfen i hennes ögon när jag skamset tackar henne ska denne Gamla stan-snobb sent glömma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar