Fiskar upp en tappad luva ur det bruna slasket i Gamla stans tunnelbana. Tonårskillen möter inte min blick när han pliktskyldigt mumlar tack så mycket. En skev känsla i magen, jag vill ruska om honom.
Gatumusikern i den smutsiga tunnelbanegången har en sliten och väl använd cd-spelare som spelar kompet till gamla hits. Karaokeversioner av Eurythmics, Oasis och så något från sent åttiotal som jag så väl känner igen men inte kan placera. Saxofonen, som han spelar sångmelodin på, är inte riktigt stämd efter bakgrundsmusiken. Det är bara en aningen falskt, men det är fullt tillräckligt för att den oförargliga listpopen ska förvandlas till soundtracket till en skräckfilm. Skevt. Men folk slänger ändå pengar i hans mössa. Slänger slentrianmässigt.
Men inte jag. En skev känsla i magen, jag vill ruska om honom.
1 kommentar:
Nästa gång du går förbi: ruska om honom! Jag vill vara där och se detta vardagsdrama.
Väl rutet och skrivet!
Skicka en kommentar