Vi körde på en hare igår, Marlene och jag. Det gick så snabbt. Jag såg en rörelse i ögonvrån, någonting grått virvlade in från höger och så smällde det till i sidan på bilen. En otäck dov dunk. Tanken "inte gira undan nu så vi voltar och dör i diket" flimrade till som en stoppskylt i neon i huvudet - men lik förbannat drog jag i ratten. Bara en lätt vridning innan jag hejdade rörelsen men bilen krängde ordentligt och nog räckte det för att vi skulle vara ute och sniffa på mittllinjen och lite till. Tack och lov fick vi inte möte just då.
Vi stannade vid nästa avtagsväg och andades ut, lät adrenalinet sjunka, tog några djupa andetag, vände bilen och kollade om vi kunde hitta det stackars djuret. Vad gör man om den lever? Tar man domkraften och slår ihjäl den? Har vi en domkraft? Eller kan man ta en sten? Kanske en kniv? Jag har ingen kniv. Vem av oss ska göra det? Fan. Det här kommer att bli blodigt. ("Det är bäst att Marlene får göra det, hon är ju djurvän och så", tänkte jag ologiskt och fegt.) Men vi behövde inte agera skarprättare - haren var borta. Kanske blev den bara lite snurrig av smällen, ruskade på sig för att klarna huvudet och skuttade sedan, en smula vingligt, hem till Fru Hare med en ruskig historia. Eller så hade den halvdöd lyckats släpa sig några meter, bara för att sjunka ihop i någon buske och känna livet rinna ut. Blodig och tovig och ovärdig.
Hur som helst, det jag tänkte på efteråt var hur nära det var för oss. Det hade räckt med att jag hade kört lite fortare, vridit lite yvigare på ratten, samtidigt som vi hade fått möte på den smala landsvägen. Jag har inte blivit religiös eller fått "en insikt" eller något annat banalt, men jag blev påmind om att gränsen mellan liv och död verkligen ÄR hårfin. Den klyschan stämplar vi som obehagligt sann.
Jag fick alltså dödsångest för vår räkning. Men för den överkörda och förmodligen döda haren var jag märkvärdigt likgiltig. Har jag tappat min empati? Är jag ett Swedish Psycho?
BILDEN: Slakt på Öland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar