Maestro

På väg mot personalingången stannade han tvärt i ett stråk av vemod. Han fick ju inte gå den vägen längre.


BILDEN: Konserthuset, Stockholm.

Snarlikt

jag har aldrig haft en fast anställning

jag har aldrig varit på parmiddag

jag vet inte vad räntan ligger på

(fast eller rörlig)

jag kan inte knyta en slips

tänk om jag ändå kunde knyta en slips

för om jag kunde knyta en slips

då skulle jag kunna ha den i pannan på en fest!

det vore skojigt

fast då skulle väl det andra komma med på köpet tyvärr

Städaren

Sergelarkaden, söndag klockan 08:41. I det tidiga släpljuset går det omkring en man och river bort klistermärken på papperskorgar, plockar upp flottiga och ihopknycklade McDonaldsförpackningar och ställer upp de cyklar som vält under natten. Han är i 60-årsåldern, lång, smal, bär midjekort poplinjacka, gubbkeps och förvånansvärt moderiktiga solglasögon. Det bleka ansiktet med de tunna läpparna är renons på känslor. Han kallas Städaren och han arbetar raskt.

Hösthästar

Vi måste våga tala om hösthästarna!

Nu när hösten är här är det viktigt att uppmärksamma ett stort problem som ofta sopas under mattan. Ja, jag talar naturligtvis om hösthästarna. När folk tröttnar på sina sommarkatter skaffar de små gulliga hästar istället. Tar in dem hemma och myser med dem. Sedan när vintern kommer så är det inte lika härligt längre, intresset försvinner lika snabbt som en vinst på travet och folk släpper ut dem vind för våg. Herrelösa hösthästar, stora som små, ensamma i kylan. Mitt i smällkalla vintern. Så kan vi inte ha det.


BILDEN: Öland.

Goodiebags

Bag lady 1

Bag lady 2

Har ni sett de kvinnor som äter godis ur handväskan ”så att det inte syns”? De tar alltså inte fram godispåsen utan smyger istället ned handen i påsen som ligger inuti väskan. Handväskan har de strategiskt placerat i knät. Sen döljer de girigt godbiten i handen när de för den till munnen. Tydligast är det när de dessutom hetssnaskar, då går handen som en manisk pistong mellan handväskan och ansiktet. Fenomenet iakttas med fördel på långresor med tåg eller buss.


BILDERNA: Paris.

Märka ord

Gräddhylla

Mysfarbror

Demonregissör

Av alla roliga ord som flakmoppe, myggjagare, radhusbiff, tubsocka, gräddhylla, tupperwareparty, mysfarbror, amfibiebil, demonregissör och väskryckare är ändå räkostask det roligaste.

Smaka på det. Räkostask. Räk-ost-ask. Räk-os-task.

BILDERNA: Paris.

Frilansfrustration

När telefonens tystnad skriker. När räkningsfloden forsar ner i brevlådan som om Vindelälven tagit en våryster omväg. När kontobalansen vacklar betänkligt och snart tippar över mot ruinens brant. När man föreslår ett förlag som ger ut fotoböcker med Stockholmsmotiv att ge ut ens bilder med just Stockholmsmotiv och får svaret: "Tack för erbjudandet, men detta är inte riktigt vår grej!". Det är då man ifrågasätter sitt karriärval som frilansare.

Tänk om man skulle sadla om? Eller man kanske skulle göra något brottsligt och åka dit med flit? Det kan ju bli en nystart! Mången fånge har klivit ut i friheten med en hundring och en universitetsexamen på fickan. Man kan ju till exempel passa på att läsa in fem års juridikstudier på tolv till 14 månader. Ja, kanske till och med på tio månader om man lägger till lite gott uppförande.

BILDERNA: Stockholmsmotiv.

Pariscopes i Vogue

"Printemps"

Glömde skryta om att vi är med i Vogue. Det är en artikel om LeBaz'art, galleriet i New York som har våra collage. "Printemps" är med som illustration (OCH ett av Marlenes verk är också med - dubbelkul!). Den 14:e oktober är det utställning i Chelsea med bland annat våra grejer. Och yes sir, vi ska dit.

Artikeln i Vogue HÄR
LeBaz'art HÄR

Vernissage på 591Photography

"My street is any street, anywhere. I am quoting something Simon has said about his work. I was moved watching these pictures. They´ve got something of "La Comédie Humaine" - they are Simon Johansson's pictures of you and me. The comedy, the tragedy of life.

Some of the strongest moments in this exhibition are about loneliness - but there are also the euophoric, jubilant moments of childhood, proud men at work and some excellent portraits of women. Sit back and enjoy the show. It is a permanent exhibition, so take your time and come back anytime to watch it again."
- Mr Urbano.

Idag öppnar min permanenta utställning på 591Photography. Det känns riktigt jäkla bra! Stort tack till Ulf Fågelhammar som lägger ner ett ofantligt jobb på att sprida ny fotografi till nätets alla hörn. Helt ideellt. Ulf, som även kallar sig Mr Urbano, startade och driver on-linegalleriet och fotobloggen 591Photography.

Utställningen "My Pictures of You" finns HÄR.

Franskbröd

Croque Monsieur

Under den här bildtexten kommer brödtexten

Efter att ha läst franska i högstadiet och gymnasiet, alltså i sex år, kan jag häpnadsväckande lite av språket. Jag kan så lite att killarna i Flight of the Concords i sketchen/låten ”Foux Du Fa Fa” framstår som infödda Parisare. Men efter att ha varit ganska mycket i Frankrike de senaste åren så tycker jag ändå att jag klarar mig hyggligt i vardagslivet. Jag kan både beställa en kaffe och utväxla några enkla artigheter vid en bardisk. Jag vet hur man får in kranvatten och inte svindyr Perrier. En karaff husets röda, öl på kran eller en pastis – inga problem. Vid ett tillfälle har jag till och med lyckats införskaffa specialgjorda proffs-bouleklot (med personlig namngravyr!) av ett butiksbiträde som inte kunde ett ord engelska.

Därför var det med viss tillförsikt som jag den där morgonen gick in på kvartersbageriet för att köpa frukostbaguetten. Det var ”Bonjour, Madame” hit och ”Une baguette, s’il vous plait” dit - kryddat med några ”Merci!” här och var. Allt flöt på så smärtfritt att jag tillät mig ett självsäkert leende mot de övriga kunderna. Det skulle jag inte ha gjort. Bilden av fransmannen som köpte sitt morgonbröd som den naturligaste sak i världen rasade naturligtvis omedelbart. På väg ut genom butiksdörren vände jag mig nämligen glatt om, som den monsieur jag var, och utropade med kraft till biträdenas och de många kundernas förvåning: ”Aujourd’hui! Aujourd’hui!”.

Jag avslöjade mig inte bara som utlänning, jag framstod också som en galning. Det betyder INTE som jag så övermodigt trodde ”Tack och på återseende!”, det betyder ”Idag! Idag!” och inget annat.

Men det är klart, alla livscoacher och mentala tränare och personliga utvecklings-gurus och allt vad de kallar sig säger ju jämt och ständigt att man ska leva ”i nuet”. Så, mesdames et messieurs, det är där ni hittar mig hädanefter – i nuet. Aujourd’hui på er!


Fantastiska Flight of the Concords i ”Foux Du Fa Fa” HÄR.

BILDERNA: Paris, Istanbul.

Slagfärdig hälsning

Jag cyklar obekymrat i torsdagstrafiken på Hornsgatan. Tankarna någon annanstans. Precis efter trafikljusen utanför Vivo kommer en man mot mig. Han höjer handen till vad jag tror är en hälsning och jag bläddrar febrilt i hjärnans kartotek för att se om jag känner människan. Men det är ingen hälsning, han vill att jag ska stanna. Jag inser att jag precis har cyklat mot rött.

Denna självutnämnde trafikpolis ser passande nog själv ut som ett rödljus i ansiktet. Han är i den jobbigaste gubbåldern, 55-årsåldern. På toppen av sin livsilska och fortfarande nog med muskelkraft att sätta tyngd bakom sina utbrott. Han har kortbyxor och ovanpå det en tjock mage instoppad i ocharmigt trång t-shirt. Och han är arg. Väldigt arg. ”Ge fan i att cykla mot rött”, säger han hotfullt och högt. Och handen som jag misstog som vänlig viftar som en förryckt semafor i ansiktshöjd.

Jag ignorerar, som man försöker göra med arga män i 55-årsåldern, och snirklar förbi både honom och hans kvinnliga sällskap. Men han ger inte upp så lätt, han har ju rätt! Han har fått vittring och han måste ju visa sin kvinna att hårda tag - det är just vad vi behöver i det här jävla landet. Han tar sats och skriker rakt i mitt öra: ”Jag sa, ge fan i att cykla mot rött. IDIOT!”. Saliven sprutar.

Mannen är obehagligt nära och jag befinner mig på Södermalm. Han slår mig hårt på armen. Högst upp vid axeln, så klart, det är ju där det gör som mest ont. ”Ta det lugnt”, försöker jag och kämpar för att öka farten samtidigt som jag gnider överarmen. Det smärtar. Då blir han riktigt arg. Arg som i ”tänk-om-jag-ändå-vore-ledare-för-ett-medborgargarde”-arg. Han tar några snabba steg efter mig och vrålar: ”CYKLA INTE MOT RÖTT, SA JAG! PUCKO!”.

Skärrad trampar jag på för glatta livet och får ett tiotal meter mellan mig och galningen. Har jag nyss blivit slagen och kallad för pucko? Ja. Är jag rädd? Ja! Samtidigt har min gamle kompis Indignation hoppat upp på pakethållaren bakom mig och han håller mig genast i ett fast grepp. Viskar i örat: ”Han kallade dig för pucko. Ska du ta det?” En sugande känsla i magtrakten. Nej, så fan heller! Nu ska han få höra ett sanningens ord. På säkert avstånd vänder jag mig modigt om och dräper till med det absolut värsta jag kan komma på: ”Alkis!”, ropar jag lamt. Där satt den. Han kan omöjligen hinna ikapp - men jag känner mig ändå inte säker förrän vid Zinkensdamm, ungefär.

Sensmoral? En hand höjd till hälsning är också en hand höjd till slag. Glöm inte det.

 
BILDEN: Slussen, Stockholm

Håltimmar

tid är det som håller händelser isär

men det är svårt att stanna en långsam maskin

 
BILDEN: Gatukonstnär som skriver en "tidslinje". Timmar, minuter och sekunder.

Kockchock!

Stekare?

Har man ett toppjobb som kungens kock så kan det ju bli en del slott-stek i pauserna.

BILDEN: Slottet, Stockholm.

Apropå det här med bilreklam

Jag har som så många andra ett dokument i datorn där jag skriver ner idéer till texter och artiklar och liknande. Och som så många andra öppnar jag det när bristen på kreativitet gör mig blytung och jag behöver en räddningsplanka över oinspirationens sirapsega ocean. Som igår. Jag ville så gärna skriva något fantastiskt och spirituellt och överväldigande och kärleksfullt. Kanske äntligen börja på den där romanen? Javisst, bra idé! Lätt om hjärtat startade jag min laptop. Hämtade kaffe, mjukade upp fingrarna och förberedde mig på att skriva. Ja, herregud, vad här skulle skrivas! Greene, Hemingway, London, stig åt sidan!

Men någonting hände. Jag tror telefonen ringde, kanske kom posten eller så var det något annat - hur som helst var det över. Inspirationen drunknade i det mjölkvita skärmljuset som flöt över tangentbordets neggigt nafsande svarta tandstumpar. Jag försökte skriva ändå, men det hände inget. Just ingenting alls. Redan efter tjugo minuter sjönk kraven från att författa ett mästerverk till att skriva ett riktigt bra blogginlägg och efter en halvtimme var jag fullt beredd att nöja mig med en rolig statusrad på Facebook. Men inte ens där hade jag något att säga. Fullständigt blankt.

Vad göra? Exakt. Jag öppnar det magiska idé-dokumentet och scrollar ner i härvan av anekdoter och usla skämt och så fastnar blicken på det här:

“Bilreklam är konstig. Utveckla”

Jag har inget minne av att ha skrivit det där, men precis så står det. ”Utveckla” är både kursivt och understruket för säkerhets skull. Måste vara väldigt, väldigt viktigt, det här med den konstiga bilreklamen. Det är verkligen något jag måste utveckla. Verkligen.


BILDEN: Diplomatstaden, Stockholm.

Jobb mellan jobb

Den här mannen har lyckats landa ett flygplatsjobb

Jag har haft en del konstiga påhugg. Jobb mellan två arbeten, så att säga. En period i mitten av 80-talet var jag till exempel marknadsundersökare för Luftfartsverket. Det var ett otacksamt jobb. Man skulle fråga var femte flygpassagerare hur (i helvete) de hade tagit sig till Arlanda, vart (fan) de skulle åka och vad (för ointressant) de hade där att göra. Ibland sprang (jagade) man efter den slumpmässigt utvalda resenären i sökandet efter rätt gate och flämtade fram frågorna bara för att inte få en plump i protokollet. Det var ganska pressande, det där. (De kursiva Stephen King-paranteserna är för att understryka hur otrevlig (aggressiv) stämning det kunde bli när man hejdade en sliten, stressad och restrött affärsman som just höll på att missa sitt plan.)

Slumpmässigt utvalda affärsmän

En gång på utrikes råkade jag få en särskilt kallsinnig person på min lott. En ung kille, stiligt klädd och med i förtid grånat hår. Han och hans ressällskap hade bråttom till gaten - men jag tjatade och fick på nåder gå med och ställa mina frågor på vägen:

”Vart ska du resa?”, inledde jag enligt formuläret.

”Till Italien”, svarade den gråhårige kort.

”Vad ska du göra där? Är det semester eller jobb?”, fortsatte jag. Han vände sig mot sitt sällskap och himlade med ögonen (jo, han gjorde faktiskt det).

”Ja, vad tror du?”, sa han med ett spefullt leende. Mer riktat mot kompisen än mot mig.

”Oj, det har jag ingen aning om, det får du nog berätta”, uppmuntrade jag samtidigt som jag undrade varför han betedde sig så märkligt. Han studerade mig kyligt. Leendet tunnades ut, läpparna blev till smala streck. Vi var framme vid gaten. "Semester, kanske?", försökte jag.

”Jobb”, svarade han kallt samtidigt som han visade sitt boarding card för den leende (inställsamt leende, skulle jag tänka senare) kvinnan vid ingången. Kompisen drog i honom, de var på väg att gå på planet. Jag skyndade mig att avsluta.

”Ok, vad jobbar du med?”, frågade jag och räknade upp olika alternativ: ”Tjänsteman, arbetare, annat som...” Längre hann jag inte. Han avbröt mig bryskt.

”Annat. Nu hinner jag inte mer. Hej då.”

Sedan gick han ombord. Jag fick inte ställa de sista frågorna och det var bara att slänga intervjun. När jag kom tillbaka till mina arbetskamrater suckade jag tungt och skulle precis berätta vilken dryg typ jag hade råkat ut för. Kollegan hann före, hans ögon lös:
”Vilken tur du har! Tog du hans autograf? Hur var han, trevlig va?”
”Nej, dum i huvudet. Hurså, vet du vem det var?”

Det var fotbollsspelaren Glenn Hysén. Det året stod han på toppen av sin karriär (landslagsstjärna, värvad av italienska ligan) och var med sitt karakteristiskt gråa hår och sin fenomenala förmåga att sparka boll en av Sveriges mest igenkända personer - av alla utom mig.

En silhuett, en cigarett

Även om man fick en fläkt av den stora världen när man intervjuade De Reguljära så var det ju jobbigt att alltid vara en pain in the ass. Charterresenärerna, däremot! Vi älskade dem. Charterhallen var ett paradis för marknadsundersökare som ville fylla sin kvot. Fulla av förväntningar och Jäger skyndade de in kvart i sex på morgonen (charterresenärerna, inte marknadsundersökarna). När de uppspelta, svajande på sina träskor och alldeles yra av resfeber insåg att det var fem timmar kvar till avgång gick luften ur dem: kraschlandning. Då var det bara att hugga. De stackarna åt vi till frukost.


BILDERNA: Arlanda, Landvetter, Arlanda igen.

Torgskräck

En sprinter med springnotan i högsta hugg

Några sjukt jobbiga och berusade representanter för Verklighetens Folk vinglade omkring ett bra tag här nere på Järntorget i eftermiddags. Oberäkneliga. Följde efter människor. Lade armen om människor. Brölade subtiliteter som "Döööda AIK!" och "Öööh!" i örat på människor. Eller brunstvrålade den något mer utvecklade varianten "Öööh, bruden!" om människan råkade vara kvinna.

Lynniga, glada och aggressiva om vartannat, spred de sin torgskräck. Sedan tröttnade de helt plötsligt och satte sig på Järntorgspumpens uteservering (de hade väl blivit törstiga efter allt socialiserande, vad vet jag). De beställde in, de drack ur, de reste sig samtidigt upp så stolarna flög och de sprang. Och den modiga servitrisen efter.

BILDEN: Alldeles nyss på Järntorget, Stockholm.

Gud kan Jesus

”Glad singelpolis kräver en kram”, ”Du bör röra dina fiaskon” och ”Gud kan Jesus”. Han flyttade håglöst runt orden. Kylskåpspoesin brukade annars trigga honom så att han fastnade en stund. Men i dag kändes det bara poänglöst. Han gick rastlöst fram till köksfönstret och tittade ner mot Engelen, krogen på hörnet. Nu hade de spikat upp sin fula falska irländska pubfasad igen. Utanför fönstret svävade snöflingor stora som körsbär.  ”Äh, nu börjar jag tänka kylskåpspoesi till och med”, sa han högt för sig själv. Han skrattade till i det tomma köket.

BILDEN: Jag på Lidingö. 1988-89, skulle jag tro.

Väskryckaren

När man vet att bilden är tagen vid riksdagshuset så skulle man kunna se den som en valaffisch. Men för vilket parti?

Tisdag är lilla fredag

Simultankapacitet på upphällningen

Systembolaget, tisdag förmiddag. Sliten och svettig kliver mannen fram till disken, blicken i kassaapparatshöjd:

"Nio burkar Pripps Blå tack behöver ingen påse har ryggan här är jämna pengar".

Kassörskan: "Mår du bra sen?"

Mannen tittar upp: "Va, vasaru?"

Kassörskan, med ett oskyldigt leende: "Jag sa, var det bra så?"

Mannen, osäkert: ”Jaha, tyckte du fråga om jag... om... äh, skitsamma. Ja, det är bra så.”

BILDEN: Företagsevent i Bålsta, Stockholm.

Jack och bönstjälken

Inte Sven Stolpe

Att vara gatusmart kan vara att krama en stolpe när det blåser. Eller att vara jättemycket vegetarian när växthuseffekten blir för stor. Till exempel.

BILDEN: Djurgården, Stockholm.