Visar inlägg med etikett Livet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Livet. Visa alla inlägg

onsdag 9 mars 2011

Himlens porthelvete



Sen, när man dör, gäller det bara att ta sig förbi himlens porthelvete.

torsdag 24 februari 2011

Jag stal 200 kronor av Leonard Cohen

"First we take Manhattan"

Det finns andra sätt att stjäla pengar av en artist än att fildela. Den här metoden är kanske en aning gammaldags nuförtiden, men åh så effektiv.

Det var sent 80-tal och Leonard Cohen var i stan. Han var stor då, hade nyligen gett ut låten där han sjunger att han äger Manhattan. Globen var arenan och uppmärksamheten i tidningar och TV var påfallande. Efter konserten gled Cohen och hans turnésällskap in på Café Opera. Jag var där med en kompis den kvällen, och på något konstigt sätt, jag minns inte hur, så hamnade vi vid stjärnans bord. Här hängde skivbolagsmänniskorna, de sköna musikerna och de coola körtjejerna. Och så vi.

Jag satt bredvid Cohen, fråga mig inte varför. Han var väldigt stilig i sin mörka kostym med den röda näsduken i bröstfickan. Och han bjöd på champagne. Plånboken hade han placerat lite slarvigt på bordet framför sig.

Champagnen flödade ymnigt. Jag mådde som en prins, kompisen mådde som en prins. Leonard Cohen verkade också må som en prins. Han höll hov, pratade och gestikulerade och vid ett extra vidlyftigt viftande svepte han ner plånboken. Den hamnade på golvet under bordet. Han märkte det inte.

När jag uppmärksamt dök ner för att ta upp den välmatade plånboken och ge till denne trevlige och generöse man tappade jag greppet för en sekund. Fan flög i mig, jag kan inte förklara det på annat sätt. Sedelfacket var helt plötsligt öppet, hur gick det till, jag nappade snabbt åt mig två hundralappar som jag knölade ner i fickan innan jag klättrade upp på stolen igen. En mycket tacksam Cohen fick tillbaka sin plånbok. Att den var något tunnare märkte han inte.

Jag ångrade mig omedelbart. Jag var otroligt nervös över att han skulle upptäcka mitt brott. Min skymf. Men Cohen bara log och var glad och mådde som en prins och hällde upp mer skumpa i mitt glas och jag skämdes som en hund. Att ens nudda vid tanken att erkänna vad jag gjort och skamset lämna över två ihopknycklade och skrynkliga sedlar var omöjligt. Att komma ut som tjuv inför denna levande legend fick mig att bli omväxlande kall och varm. Varm och kall. Otänkbart.

Resten av kvällen minns jag bara som i en dimma. När stället stängde för kvällen lommade jag hemåt med hängande huvud. De smutsiga sedlarna brände i fickan. Jag tror inte att jag sjöng raderna “I see you there with the rose in your teeth. One more thin gypsy thief” ur Famous Blue Raincoat. Men det hade varit passande.

Nu har det gått en sisådär 20 år så brottet torde väl vara preskriberat. Men om jag någon gång träffar Leonard Cohen igen ska jag bekänna min skuld. Ge honom två hundralappar.

Bjuda på ett glas champagne, kanske.

lördag 18 september 2010

Frilansfrustration













När telefonens tystnad skriker. När räkningsfloden forsar ner i brevlådan som om Vindelälven tagit en våryster omväg. När kontobalansen vacklar betänkligt och snart tippar över mot ruinens brant. När man föreslår ett förlag som ger ut fotoböcker med Stockholmsmotiv att ge ut ens bilder med just Stockholmsmotiv och får svaret: "Tack för erbjudandet, men detta är inte riktigt vår grej!". Det är då man ifrågasätter sitt karriärval som frilansare.

Tänk om man skulle sadla om? Eller man kanske skulle göra något brottsligt och åka dit med flit? Det kan ju bli en nystart! Mången fånge har klivit ut i friheten med en hundring och en universitetsexamen på fickan. Man kan ju till exempel passa på att läsa in fem års juridikstudier på tolv till 14 månader. Ja, kanske till och med på tio månader om man lägger till lite gott uppförande.


BILDERNA: Stockholmsmotiv.

lördag 11 september 2010

Franskbröd

Croque Monsieur


Under den här bildtexten kommer brödtexten


Efter att ha läst franska i högstadiet och gymnasiet, alltså i sex år, kan jag häpnadsväckande lite av språket. Jag kan så lite att killarna i Flight of the Concords i sketchen/låten ”Foux Du Fa Fa” framstår som infödda Parisare. Men efter att ha varit ganska mycket i Frankrike de senaste åren så tycker jag ändå att jag klarar mig hyggligt i vardagslivet. Jag kan både beställa en kaffe och utväxla några enkla artigheter vid en bardisk. Jag vet hur man får in kranvatten och inte svindyr Perrier. En karaff husets röda, öl på kran eller en pastis – inga problem. Vid ett tillfälle har jag till och med lyckats införskaffa specialgjorda proffs-bouleklot (med personlig namngravyr!) av ett butiksbiträde som inte kunde ett ord engelska.

Därför var det med viss tillförsikt som jag den där morgonen gick in på kvartersbageriet för att köpa frukostbaguetten. Det var ”Bonjour, Madame” hit och ”Une baguette, s’il vous plait” dit - kryddat med några ”Merci!” här och var. Allt flöt på så smärtfritt att jag tillät mig ett självsäkert leende mot de övriga kunderna. Det skulle jag inte ha gjort. Bilden av fransmannen som köpte sitt morgonbröd som den naturligaste sak i världen rasade naturligtvis omedelbart. På väg ut genom butiksdörren vände jag mig nämligen glatt om, som den monsieur jag var, och utropade med kraft till biträdenas och de många kundernas förvåning: ”Aujourd’hui! Aujourd’hui!”.

Jag avslöjade mig inte bara som utlänning, jag framstod också som en galning. Det betyder INTE som jag så övermodigt trodde ”Tack och på återseende!”, det betyder ”Idag! Idag!” och inget annat.

Men det är klart, alla livscoacher och mentala tränare och personliga utvecklings-gurus och allt vad de kallar sig säger ju jämt och ständigt att man ska leva ”i nuet”. Så, mesdames et messieurs, det är där ni hittar mig hädanefter – i nuet. Aujourd’hui på er!


Fantastiska Flight of the Concords i ”Foux Du Fa Fa” HÄR.

BILDERNA: Paris, Istanbul.

torsdag 9 september 2010

Slagfärdig hälsning




Jag cyklar obekymrat i torsdagstrafiken på Hornsgatan. Tankarna någon annanstans. Precis efter trafikljusen utanför Vivo kommer en man mot mig. Han höjer handen till vad jag tror är en hälsning och jag bläddrar febrilt i hjärnans kartotek för att se om jag känner människan. Men det är ingen hälsning, han vill att jag ska stanna. Jag inser att jag precis har cyklat mot rött.

Denna självutnämnde trafikpolis ser passande nog själv ut som ett rödljus i ansiktet. Han är i den jobbigaste gubbåldern, 55-årsåldern. På toppen av sin livsilska och fortfarande nog med muskelkraft att sätta tyngd bakom sina utbrott. Han har kortbyxor och ovanpå det en tjock mage instoppad i ocharmigt trång t-shirt. Och han är arg. Väldigt arg. ”Ge fan i att cykla mot rött”, säger han hotfullt och högt. Och handen som jag misstog som vänlig viftar som en förryckt semafor i ansiktshöjd.

Jag ignorerar, som man försöker göra med arga män i 55-årsåldern, och snirklar förbi både honom och hans kvinnliga sällskap. Men han ger inte upp så lätt, han har ju rätt! Han har fått vittring och han måste ju visa sin kvinna att hårda tag - det är just vad vi behöver i det här jävla landet. Han tar sats och skriker rakt i mitt öra: ”Jag sa, ge fan i att cykla mot rött. IDIOT!”. Saliven sprutar.

Mannen är obehagligt nära och jag befinner mig på Södermalm. Han slår mig hårt på armen. Högst upp vid axeln, så klart, det är ju där det gör som mest ont. ”Ta det lugnt”, försöker jag och kämpar för att öka farten samtidigt som jag gnider överarmen. Det smärtar. Då blir han riktigt arg. Arg som i ”tänk-om-jag-ändå-vore-ledare-för-ett-medborgargarde”-arg. Han tar några snabba steg efter mig och vrålar: ”CYKLA INTE MOT RÖTT, SA JAG! PUCKO!”.

Skärrad trampar jag på för glatta livet och får ett tiotal meter mellan mig och galningen. Har jag nyss blivit slagen och kallad för pucko? Ja. Är jag rädd? Ja! Samtidigt har min gamle kompis Indignation hoppat upp på pakethållaren bakom mig och han håller mig genast i ett fast grepp. Viskar i örat: ”Han kallade dig för pucko. Ska du ta det?” En sugande känsla i magtrakten. Nej, så fan heller! Nu ska han få höra ett sanningens ord. På säkert avstånd vänder jag mig modigt om och dräper till med det absolut värsta jag kan komma på: ”Alkis!”, ropar jag lamt. Där satt den. Han kan omöjligen hinna ikapp - men jag känner mig ändå inte säker förrän vid Zinkensdamm, ungefär.

Sensmoral? En hand höjd till hälsning är också en hand höjd till slag. Glöm inte det.

 
BILDEN: Slussen, Stockholm

fredag 3 september 2010

Apropå det här med bilreklam


Jag har som så många andra ett dokument i datorn där jag skriver ner idéer till texter och artiklar och liknande. Och som så många andra öppnar jag det när bristen på kreativitet gör mig blytung och jag behöver en räddningsplanka över oinspirationens sirapsega ocean. Som igår. Jag ville så gärna skriva något fantastiskt och spirituellt och överväldigande och kärleksfullt. Kanske äntligen börja på den där romanen? Javisst, bra idé! Lätt om hjärtat startade jag min laptop. Hämtade kaffe, mjukade upp fingrarna och förberedde mig på att skriva. Ja, herregud, vad här skulle skrivas! Greene, Hemingway, London, stig åt sidan!

Men någonting hände. Jag tror telefonen ringde, kanske kom posten eller så var det något annat - hur som helst var det över. Inspirationen drunknade i det mjölkvita skärmljuset som flöt över tangentbordets neggigt nafsande svarta tandstumpar. Jag försökte skriva ändå, men det hände inget. Just ingenting alls. Redan efter tjugo minuter sjönk kraven från att författa ett mästerverk till att skriva ett riktigt bra blogginlägg och efter en halvtimme var jag fullt beredd att nöja mig med en rolig statusrad på Facebook. Men inte ens där hade jag något att säga. Fullständigt blankt.

Vad göra? Exakt. Jag öppnar det magiska idé-dokumentet och scrollar ner i härvan av anekdoter och usla skämt och så fastnar blicken på det här:

“Bilreklam är konstig. Utveckla”

Jag har inget minne av att ha skrivit det där, men precis så står det. ”Utveckla” är både kursivt och understruket för säkerhets skull. Måste vara väldigt, väldigt viktigt, det här med den konstiga bilreklamen. Det är verkligen något jag måste utveckla. Verkligen.


BILDEN: Diplomatstaden, Stockholm.

onsdag 1 september 2010

Jobb mellan jobb

Den här mannen har lyckats landa ett flygplatsjobb

Jag har haft en del konstiga påhugg. Jobb mellan två arbeten, så att säga. En period i mitten av 80-talet var jag till exempel marknadsundersökare för Luftfartsverket. Det var ett otacksamt jobb. Man skulle fråga var femte flygpassagerare hur (i helvete) de hade tagit sig till Arlanda, vart (fan) de skulle åka och vad (för ointressant) de hade där att göra. Ibland sprang (jagade) man efter den slumpmässigt utvalda resenären i sökandet efter rätt gate och flämtade fram frågorna bara för att inte få en plump i protokollet. Det var ganska pressande, det där. (De kursiva Stephen King-paranteserna är för att understryka hur otrevlig (aggressiv) stämning det kunde bli när man hejdade en sliten, stressad och restrött affärsman som just höll på att missa sitt plan.)


Slumpmässigt utvalda affärsmän

En gång på utrikes råkade jag få en särskilt kallsinnig person på min lott. En ung kille, stiligt klädd och med i förtid grånat hår. Han och hans ressällskap hade bråttom till gaten - men jag tjatade och fick på nåder gå med och ställa mina frågor på vägen:
”Vart ska du resa?”, inledde jag enligt formuläret.
”Till Italien”, svarade den gråhårige kort.
”Vad ska du göra där? Är det semester eller jobb?”, fortsatte jag. Han vände sig mot sitt sällskap och himlade med ögonen (jo, han gjorde faktiskt det).
”Ja, vad tror du?”, sa han med ett spefullt leende. Mer riktat mot kompisen än mot mig.
”Oj, det har jag ingen aning om, det får du nog berätta”, uppmuntrade jag samtidigt som jag undrade varför han betedde sig så märkligt. Han studerade mig kyligt. Leendet tunnades ut, läpparna blev till smala streck. Vi var framme vid gaten. "Semester, kanske?", försökte jag.
”Jobb”, svarade han kallt samtidigt som han visade sitt boarding card för den leende (inställsamt leende, skulle jag tänka senare) kvinnan vid ingången. Kompisen drog i honom, de var på väg att gå på planet. Jag skyndade mig att avsluta.
”Ok, vad jobbar du med?”, frågade jag och räknade upp olika alternativ: ”Tjänsteman, arbetare, annat som...” Längre hann jag inte. Han avbröt mig bryskt.
”Annat. Nu hinner jag inte mer. Hej då.”

Sedan gick han ombord. Jag fick inte ställa de sista frågorna och det var bara att slänga intervjun. När jag kom tillbaka till mina arbetskamrater suckade jag tungt och skulle precis berätta vilken dryg typ jag hade råkat ut för. Kollegan hann före, hans ögon lös:
”Vilken tur du har! Tog du hans autograf? Hur var han, trevlig va?”
”Nej, dum i huvudet. Hurså, vet du vem det var?”

Det var fotbollsspelaren Glenn Hysén. Det året stod han på toppen av sin karriär (landslagsstjärna, värvad av italienska ligan) och var med sitt karakteristiskt gråa hår och sin fenomenala förmåga att sparka boll en av Sveriges mest igenkända personer - av alla utom mig.

En silhuett, en cigarett

Även om man fick en fläkt av den stora världen när man intervjuade De Reguljära så var det ju jobbigt att alltid vara en pain in the ass. Charterresenärerna, däremot! Vi älskade dem. Charterhallen var ett paradis för marknadsundersökare som ville fylla sin kvot. Fulla av förväntningar och Jäger skyndade de in kvart i sex på morgonen (charterresenärerna, inte marknadsundersökarna). När de uppspelta, svajande på sina träskor och alldeles yra av resfeber insåg att det var fem timmar kvar till avgång gick luften ur dem: kraschlandning. Då var det bara att hugga. De stackarna åt vi till frukost.


BILDERNA: Arlanda, Landvetter, Arlanda igen.

söndag 29 augusti 2010

Torgskräck

En sprinter med springnotan i högsta hugg

Några sjukt jobbiga och berusade representanter för Verklighetens Folk vinglade omkring ett bra tag här nere på Järntorget i eftermiddags. Oberäkneliga. Följde efter människor. Lade armen om människor. Brölade subtiliteter som "Döööda AIK!" och "Öööh!" i örat på människor. Eller brunstvrålade den något mer utvecklade varianten "Öööh, bruden!" om människan råkade vara kvinna.

Lynniga, glada och aggressiva om vartannat, spred de sin torgskräck. Sedan tröttnade de helt plötsligt och satte sig på Järntorgspumpens uteservering (de hade väl blivit törstiga efter allt socialiserande, vad vet jag). De beställde in, de drack ur, de reste sig samtidigt upp så stolarna flög och de sprang. Och den modiga servitrisen efter.

BILDEN: Alldeles nyss på Järntorget, Stockholm.

tisdag 24 augusti 2010

Tisdag är lilla fredag


Simultankapacitet på upphällningen

Systembolaget, tisdag förmiddag. Sliten och svettig kliver mannen fram till disken, blicken i kassaapparatshöjd:
"Nio burkar Pripps Blå tack behöver ingen påse har ryggan här är jämna pengar".
Kassörskan: "Mår du bra sen?"
Mannen tittar upp: "Va, vasaru?"
Kassörskan, med ett oskyldigt leende: "Jag sa, var det bra så?"
Mannen, osäkert: ”Jaha, tyckte du fråga om jag... om... äh, skitsamma. Ja, det är bra så.”


BILDEN: Företagsevent i Bålsta, Stockholm.

fredag 13 augusti 2010

Med ålderns fel



Idag när jag skulle hämta ut mitt nya pressleg så existerade det inte. Kanslisten kastade ett öga på mitt körkort, tog fram en pärm och bläddrade och bläddrade. Utan resultat. Hon började om, vände plastfickor fram och tillbaka, men icke. Inget leg. Så tittade hon en gång till på mitt körkort och utbrast: "Jaså, är du född 1963! Jag trodde att det var 1983 och letade i fel pärm".

Jag kände hur glad jag blev. Helt orimligt glad. Mungiporna åkte upp som om jag hade gjort tio svåra ansiktslyft. "Då såg du väl inte mitt gråa hår då, he he", mumlade jag, för något måste man ju säga. "Ni är så ungdomliga nuförtiden.", sa den snälla damen och plockade raskt fram gammel-pärmen, den för oss födda på stenåldern. Det Uråldriga Arkivet.

Antagligen så är vi väl ungefär likadana allihop som kommer och hämtar leg. Man är nog inte överdrivet intresserad av journalister efter en sisådär 20-30 år på Journalistförbundet. Uppmärksamheten är kanske inte på topp, om man säger så. Och så har vi ju det där lilla retliga synfelet som gör att en 6:a är så förbaskat lätt att förväxla med en 8:a. Så skulle det mycket väl kunna vara.

Men sådana tråkrealistiska tankar kan man inte bry sig om. Inte heller att det stramade en aning ansträngt i mungiporna. Istället nappade jag glatt åt mig mitt nya leg, tackade för mig och tänkte nöjt: "Vi är så ungdomliga. Vi 83:or."

BILDEN: Istanbul, Turkiet.

torsdag 12 augusti 2010

Johnny Bode vs. tvättidning



Det finns inget som kan skjuta upp skrivande som en framrusande deadline. Ni vet, man städar, man kommenterar maniskt på Facebook, man uppdaterar Aftonbladet en gång var femte minut (det KAN ju ha hänt nå't nytt) och man uppdaterar sin blogg. Tanken att deklarera ett år i förväg förefaller helt plötsligt lockande. Kort sagt, man gör allt för att slippa skriva. Dagens skyhöga deadline-mur som jag bara MÅSTE klättra över är en kundtidning åt en stor tvättkedja.

Efter att ha prickat av ovanstående att göra-lista har jag faktiskt börjat producera, MEN som en slags protest lyssnar jag samtidigt på den tvivelaktige och burduse snusk-kuplettmästaren Johnny Bode. Det blir ett härligt möte. Mina stela och korrekta texter om textilinriktad service och automatiska plaggutlämningssystem kontra Bodes mustiga snusksnasksångeri - det krockar ganska brutalt. Vem vet hur denna kundtidning kommer att bli.

Nåja, Bode sjunger ju i alla fall om textil. Och dessa vita handskar behöver definitivt tvättas:

"En gammal överste, som ej kan mycket ge,
den första i var månad kommer klockan tre.
Han är så söt att se, så att man måste le.
Han ett paket oss ger, och artigt han oss ber:

Runka mig med vita handskar på
Det är enda sättet det kan gå.
Det var mycket längese'n som jag på hästen skumpa'
lika längese'n som jag kört pitten i en stumpa.

Runka mig med vita handskar på
ty min gamla kuk den rör sig då.
Plötsligt framför regementet tycker jag mig stå
och då rycker pitten till och sprutar ut! SALUT!"


Johnny Bode på YouTube HÄR.

BILDEN: Handsken är kastad på Skeppsbron, Stockholm.

fredag 6 augusti 2010

Stockholm suger och Kalinka är min vän


Jag kom hem till Stockholm igår. Sitter och går igenom sommarens bildskörd, det blir en slags dagbok. Jag ser på min hårddisk att det har varit ett par finfina månader. Faktiskt en del bad (vattentempen var ju över min absoluta gräns på 22 grader där ett tag), mycket slappande, skattjakt med barnen och vin med min drömkvinna. Men också en hel del jobb - jag har bland annat fotograferat en stor musikfestival och ett stort konstevenemang. Bilder dyker upp här på bloggen så småningom.

Men det har inte bara varit röda rosor och grönskimrande hav, även några brännässlor lyckades nästla sig in i buketten. Ett brutet jobbavtal av den större varianten slog till mig hårt över vänster kind, medan (som tur var) ett oväntat kvällstidningsjobb samtidigt klappade den högra. Och produktionen av en kundtidning visade sig innebära BETYDLIGT mer jobb än vad jag begärde i pengar.

Och lappsjukan då? Jodå, den slår till förr eller senare även på Öland. Jag gillar verkligen vår lilla by, MEN det som i början ter sig charmigt med lantlivet blir trots allt ganska muggigt efter nästan två månader med flugor, gödseldoft och att behöva ta bilen för att köpa mjölk. Dessutom, ärligt talat, är det ju rätt äckligt med djur (förlåt M!). Nej, Stockholm, var inte orolig, jag är och förblir dig trogen.

Här utanför på Järntorget är allt som vanligt. Turisterna klänger på Evert och den eviga ryska trubaduren med handklaveret spelar sin tradiga låt. Karln har alltid samma upplägg: ett planlöst spelande som går över i Kalinka, Kalinka, Kalinka, min vän. Alltid.

Stockholm suger. På ett skönt sätt. Vad är väl vischan i all sin grönskande prakt mot detta härliga inferno?


BILDERNA: Vasagatan, Sergels torg, Vasagatan igen.

På väg mot Stockholm

Swebus toaletter är märkligt kontinentala

Jag vill inte dö ståkissandes på en klaustro-toa i en dammgrå Swebus framförd av rödmosig stroke-stressad chaufför strax utanför Nyköping. Så får det inte bli.

BILDEN: Bartoalett, Paris.

lördag 31 juli 2010

När "Loffe" slog mig med häpnad

Ett slags järnrör


En gång för många år sedan mötte jag Janne "Loffe" Carlsson på Dramaten. Det var i en av sidoingångarna till första parkett. Han hade sin breda mustasch, jag hade min lilla dotter, och det var lite trångt eftersom vi skulle in och han skulle ut. Vi skuffades fram och tillbaka lite tafatt som det lätt kan bli i sådana situationer. Så stannade han plötsligt upp mitt i trängandet. Han mönstrade mig upp och ner, fortsatte med att granska min dotter, sedan vandrade blicken tillbaka till mig igen. Han log pillemariskt och frågade: "Har du ett järnrör innanför koftan?" Han svarade själv på frågan med ett jättegarv, ett sådant där grandiost ta-plats-bullrande "hö-hö-hö", som bara Janne "Loffe" Carlsson kan. Jag såg nog ganska oförstående ut för han klappade mig uppmuntrande på axeln när han trängde sig förbi. Jag kan än idag för mitt liv inte förstå vad han menade.

BILDEN: Södermalm, Stockholm

måndag 26 juli 2010

Medvind trots motvind

Stella i blå(s)väder

Igår fick jag ett omnämnande i mästerfotografen och inspirationskällan Micke Bergs blogg. OCH några uppskattande rader här i kommentarsfältet av densamme. Känns stort. I min värld är det som om Christer Strömholm skulle höra av sig. Om han levde. Typ.

Även jag har ett stort bekräftelsebehov - det är bara att erkänna. Så idag går jag lite rakare i ryggen trots den isande och hårda motvinden som för tillfället härskar här på Öland.


Micke Berg finns HÄR.
 
BILDEN: Dyestad, Öland.

måndag 19 juli 2010

Gondoljären



En kväll för en del år sedan, när jag hade mer pengar än vad jag har nuförtin, gick jag på restaurang Gondolen i Stockholm. Det var en bra kväll, trevligt sällskap och helt ok på alla sätt och vis. Men när det var dags att gå och vi stod i garderobskön saknade jag ändå den gamla hederliga pricken över i:t. Upplevelsen hade inget reprisvärde, om man så säger. Lyckligtvis fick jag då syn på restaurangens gästbok på garderobsdisken. Inom räckhåll, uppslagen och inbjudande. Så när garderobiären vände sig bort för att leta fram våra jackor skrev jag snabbt en hälsning: ”Tack för en fantastisk kväll! /Efva & Eva”. Jag ritade även ett hjärta under hälsningen. Det kändes bra.

Behöver jag säga att jag var mycket nöjd med mitt tilltag? Kvällen hade snabbt gått från att bara vara Hyfsad till Mycket Bra.

BILDEN: Stadsgårdskajen, Stockholm.

fredag 16 juli 2010

Fredag i Färjestaden



Fredagkväll i Färjestaden. Det är utanför ICA det händer. Det står helt klart.

tisdag 13 juli 2010

En handlingens man

Stockholm


Vagnhärad

I dag åkte jag till den lokala mataffären för att skaffa ett par saker, bland annat Piggelin och Alvedon till min krassliga dotter. Dotterns farmor passade på att skicka med en lapp där hon hade skrivit upp några varor som hon behövde. Nu brukar jag inte handla just i den här affären så ofta och hittar därför inte riktigt bland hyllorna. Vilket nog gjorde att jag såg ganska vilsen ut. När jag var inne på tredje varvet och återigen passerade tidningshyllan tittade tjejen i kassan på mig (och min fusklapp) och frågade roat "om frugan hade skickat mig". Efter några sekunders betänketid svarade jag sanningsenligt "Nej, det är min mamma". Mina 46-åriga kinder hettade när jag snabbt rafsade ihop mina varor, betalade och hastade ut.

tisdag 29 juni 2010

Swedish Psycho


Vi körde på en hare igår, Marlene och jag. Det gick så snabbt. Jag såg en rörelse i ögonvrån, någonting grått virvlade in från höger och så smällde det till i sidan på bilen. En otäck dov dunk. Tanken "inte gira undan nu så vi voltar och dör i diket" flimrade till som en stoppskylt i neon i huvudet - men lik förbannat drog jag i ratten. Bara en lätt vridning innan jag hejdade rörelsen men bilen krängde ordentligt och nog räckte det för att vi skulle vara ute och sniffa på mittllinjen och lite till. Tack och lov fick vi inte möte just då.

Vi stannade vid nästa avtagsväg och andades ut, lät adrenalinet sjunka, tog några djupa andetag, vände bilen och kollade om vi kunde hitta det stackars djuret. Vad gör man om den lever? Tar man domkraften och slår ihjäl den? Har vi en domkraft? Eller kan man ta en sten? Kanske en kniv? Jag har ingen kniv. Vem av oss ska göra det? Fan. Det här kommer att bli blodigt. ("Det är bäst att Marlene får göra det, hon är ju djurvän och så", tänkte jag ologiskt och fegt.) Men vi behövde inte agera skarprättare - haren var borta. Kanske blev den bara lite snurrig av smällen, ruskade på sig för att klarna huvudet och skuttade sedan, en smula vingligt, hem till Fru Hare med en ruskig historia. Eller så hade den halvdöd lyckats släpa sig några meter, bara för att sjunka ihop i någon buske och känna livet rinna ut. Blodig och tovig och ovärdig.

Hur som helst, det jag tänkte på efteråt var hur nära det var för oss. Det hade räckt med att jag hade kört lite fortare, vridit lite yvigare på ratten, samtidigt som vi hade fått möte på den smala landsvägen. Jag har inte blivit religiös eller fått "en insikt" eller något annat banalt, men jag blev påmind om att gränsen mellan liv och död verkligen ÄR hårfin. Den klyschan stämplar vi som obehagligt sann.

Jag fick alltså dödsångest för vår räkning. Men för den överkörda och förmodligen döda haren var jag märkvärdigt likgiltig. Har jag tappat min empati? Är jag ett Swedish Psycho?

BILDEN: Slakt på Öland.

onsdag 23 juni 2010

Pariscopes på Riche

"Printemps"

"Götgatan"

Igår sålde vi två av våra collage i serien Pariscopes till trevlige Calle Carboni på Riche. De ska tydligen hänga i lilla baren så småningom (där också jag har hängt många gånger). Roligt och smickrande! Alla collage i serien finns HÄR.