Hur skulle det gå om alla gjorde så?

Det var så det började. Slussen. Onsdag morgon, kvart över åtta.

”Hur skulle det gå om alla gjorde så?”. Den kvinnliga busschauffören tittade uppfordrande på den unge mannen som precis hade försökt smita förbi utan att betala. En vass nagel med flagande rött nagellack rispade hål i luften när hon uppfordrande pekade på den lilla skylten ovanför backspegeln. Giltigt färdbevis ska kunna uppvisas på anmodan stod det med tydliga bokstäver.

Busschaufförens ögonbryn var sammandragna till ett spänt mittiveckan-trött ”V”. Mannen kände hur det ryckte i jackärmen och tittade ner på narig hud och en vigselring. Eller var det en förlovningsring? Jag ser aldrig skillnaden, tänkte han oengagerat.

”Ledsen, sprang ifrån kortet. Du vet, jag försov mig, mobilen ringde aldrig. Jag har månadskort, jag lovar. Fast hemma”, försäkrade han och drog åt sig jackärmen.

”Betala eller gå av”, sa busschauffören likgiltigt och vinkade förbi en rad otåligt trampande morgonpendlare. De visade sina kort noga, somliga överdrivet tydligt, samtidigt som de i smyg sneglade på Smitaren. Och Smitaren strök luggen ur ögonen och fixerade busschauffören med blicken. Försökte charma henne. Le nu, tänkte han och förberedde sin patenterade imitation av finlandssvenska. Den som hans kompisar brukade skratta så mycket åt.

”Men jag står på gästlistan. Mumintrollet plus en!”. Han insåg omedelbart hur fruktansvärt löjlig han lät. Det var alldeles tyst på bussen nu. Hon tittade kallt på honom några mycket långa sekunder, drog ut på det. Jävlades.

”Roligt, hördudu. Ser jag ut som någon man larvar sig med?”. Nej, det gjorde hon ju inte. Han tog sats för att säga något dräpande, oklart vad, men tröttnade helt plötsligt på hela situationen. Så ointressant. Han sjönk ihop en aning, vände på sina slitna Stan Smith och klev av. Dörren gick igen med ett väsande bakom honom och den blå bussen trängde sig ut, suckade sig ut, i morgonrusningen.

Ja, hur skulle det gå om alla gjorde så, tänkte han och kisade upp mot den grå himlen. Förmodligen åt helvete. De första regndropparna träffade asfalten när han började gå längs Katarinavägen upp mot Fjällgatan.

Busschaufförer behövs det ju alltid

hur är det där ordspråket nu igen, ja somliga straffar gud genast, heter det ju. slutade jobbet i dag, men det ordnar sig. vill inte säga nåt till morsan och farsan, de blir så oroliga. men det ordnar sig alltid. jag ska lämna in en rad i dag. jag vinner nog.

det började bra i alla fall, när jag åkte från kneget så gick jag in på bolaget och radade upp tio burkar. och tjejen, ja det var en hon, tog bara betalt för åtta burkar. men jag sa inget, gick ju i vinst, det blev lite billigare. sen så la jag in påsarna där bak i bilen och gömde dom under lite stål och grejor så inte grannarna skulle se att jag ska festa. då gick en av burkarna sönder. när jag satte mig fram och skulle köra så hörde jag att det pös. fick ju slänga den men fortfarande på plus.

jag har varit arbetslös i några timmar och jag känner mig redan knäpp, det är inte bra. men jag har en grej på gång, lova att inte börja skratta, men jag ska börja köra buss. busschaufförer behövs det ju alltid. jag lovar jag ska vara nykter när jag kör. sen har jag en grej inbokad. på tisdag ska jag klippa mig på morgonen klockan tio och sen ska jag till gamla kneget och få betyget och så. man vill ju vara lite prydlig då.

snart måste jag gå ut och lämna in keno.

 
BILDEN: New York.

Städaren

Sergelarkaden, söndag klockan 08:41. I det tidiga släpljuset går det omkring en man och river bort klistermärken på papperskorgar, plockar upp flottiga och ihopknycklade McDonaldsförpackningar och ställer upp de cyklar som vält under natten. Han är i 60-årsåldern, lång, smal, bär midjekort poplinjacka, gubbkeps och förvånansvärt moderiktiga solglasögon. Det bleka ansiktet med de tunna läpparna är renons på känslor. Han kallas Städaren och han arbetar raskt.

Gud kan Jesus

”Glad singelpolis kräver en kram”, ”Du bör röra dina fiaskon” och ”Gud kan Jesus”. Han flyttade håglöst runt orden. Kylskåpspoesin brukade annars trigga honom så att han fastnade en stund. Men i dag kändes det bara poänglöst. Han gick rastlöst fram till köksfönstret och tittade ner mot Engelen, krogen på hörnet. Nu hade de spikat upp sin fula falska irländska pubfasad igen. Utanför fönstret svävade snöflingor stora som körsbär.  ”Äh, nu börjar jag tänka kylskåpspoesi till och med”, sa han högt för sig själv. Han skrattade till i det tomma köket.

BILDEN: Jag på Lidingö. 1988-89, skulle jag tro.

Portvakt

"Jag behöver inte det här i mitt liv", tänkte han avmätt när porten stängdes med ett metalliskt läte bakom honom. Kodlåset aktiverades med ett kort surrande ljud. Sedan ett lågt knäpp och huset, husets invånare, drogs ur hans medvetande. I det ögonblicket bestämde han sig äntligen.

BILDEN: Södermalm, Stockholm

En taktlös man

Han är en dryg, burdus, fordrande, inställsam, självupptagen, taktlös och okänslig man som helt saknar finess, stil och uppfostran. Till det kan man lägga en fullständig brist på charm. Men det är en jäkla snygg karl, det måste man ge honom. En lång jävel och till råga på allt norrlänning, troligtvis skidåkare.

BILDEN: Järntorget, Stockholm.