Istanbul

Ytterligare en cirka tio år gammal bild.

Fredrik

Japp, en bild till från Istanbul, 2002.

Blå moskén, Istanbul

Fortsätter med ytterligare en bild från Istanbul, 2002.

Bekymmer i Istanbul

Idag har jag gått igenom en massa gamla bilder och upptäckt några fina som jag inte har tänkt på förut. Bilden på den tankfulle mannen är tagen i Istanbul 2002.

Franskbröd

Croque Monsieur

Under den här bildtexten kommer brödtexten

Efter att ha läst franska i högstadiet och gymnasiet, alltså i sex år, kan jag häpnadsväckande lite av språket. Jag kan så lite att killarna i Flight of the Concords i sketchen/låten ”Foux Du Fa Fa” framstår som infödda Parisare. Men efter att ha varit ganska mycket i Frankrike de senaste åren så tycker jag ändå att jag klarar mig hyggligt i vardagslivet. Jag kan både beställa en kaffe och utväxla några enkla artigheter vid en bardisk. Jag vet hur man får in kranvatten och inte svindyr Perrier. En karaff husets röda, öl på kran eller en pastis – inga problem. Vid ett tillfälle har jag till och med lyckats införskaffa specialgjorda proffs-bouleklot (med personlig namngravyr!) av ett butiksbiträde som inte kunde ett ord engelska.

Därför var det med viss tillförsikt som jag den där morgonen gick in på kvartersbageriet för att köpa frukostbaguetten. Det var ”Bonjour, Madame” hit och ”Une baguette, s’il vous plait” dit - kryddat med några ”Merci!” här och var. Allt flöt på så smärtfritt att jag tillät mig ett självsäkert leende mot de övriga kunderna. Det skulle jag inte ha gjort. Bilden av fransmannen som köpte sitt morgonbröd som den naturligaste sak i världen rasade naturligtvis omedelbart. På väg ut genom butiksdörren vände jag mig nämligen glatt om, som den monsieur jag var, och utropade med kraft till biträdenas och de många kundernas förvåning: ”Aujourd’hui! Aujourd’hui!”.

Jag avslöjade mig inte bara som utlänning, jag framstod också som en galning. Det betyder INTE som jag så övermodigt trodde ”Tack och på återseende!”, det betyder ”Idag! Idag!” och inget annat.

Men det är klart, alla livscoacher och mentala tränare och personliga utvecklings-gurus och allt vad de kallar sig säger ju jämt och ständigt att man ska leva ”i nuet”. Så, mesdames et messieurs, det är där ni hittar mig hädanefter – i nuet. Aujourd’hui på er!


Fantastiska Flight of the Concords i ”Foux Du Fa Fa” HÄR.

BILDERNA: Paris, Istanbul.

Med ålderns fel

Idag när jag skulle hämta ut mitt nya pressleg så existerade det inte. Kanslisten kastade ett öga på mitt körkort, tog fram en pärm och bläddrade och bläddrade. Utan resultat. Hon började om, vände plastfickor fram och tillbaka, men icke. Inget leg. Så tittade hon en gång till på mitt körkort och utbrast: "Jaså, är du född 1963! Jag trodde att det var 1983 och letade i fel pärm".

Jag kände hur glad jag blev. Helt orimligt glad. Mungiporna åkte upp som om jag hade gjort tio svåra ansiktslyft. "Då såg du väl inte mitt gråa hår då, he he", mumlade jag, för något måste man ju säga. "Ni är så ungdomliga nuförtiden.", sa den snälla damen och plockade raskt fram gammel-pärmen, den för oss födda på stenåldern. Det Uråldriga Arkivet.

Antagligen så är vi väl ungefär likadana allihop som kommer och hämtar leg. Man är nog inte överdrivet intresserad av journalister efter en sisådär 20-30 år på Journalistförbundet. Uppmärksamheten är kanske inte på topp, om man säger så. Och så har vi ju det där lilla retliga synfelet som gör att en 6:a är så förbaskat lätt att förväxla med en 8:a. Så skulle det mycket väl kunna vara.

Men sådana tråkrealistiska tankar kan man inte bry sig om. Inte heller att det stramade en aning ansträngt i mungiporna. Istället nappade jag glatt åt mig mitt nya leg, tackade för mig och tänkte nöjt: "Vi är så ungdomliga. Vi 83:or."

BILDEN: Istanbul, Turkiet.