The Messenger

Skjut inte budbäraren!

BILDEN: Filmstaden Söder.

Lyckligt lottad

BILDEN: Borgholm, Öland.

Bröllopsfesten

"The Wedding Between Art and Agriculture"

Jag plåtade en annorlunda bröllopsfest på Öland i somras. Det var öländsk höbrottning, lettiskt hembränt, finsk tango och helsvensk tokdans i MC-hjälm. Allt dränkt i floder av regn.
>>> SE BILDSPELET HÄR (35 bilder).

Förvänta er det oväntade

"Expect the Unexpected"
Jag fick för en tid sedan en förfrågan om att medverka i en stor och välbesökt fotoblogg, The Shpilman Institute for Photography (The SIP), det känns otroligt kul. Mina bilder och en presentation finns HÄR.

Mia

Marlene

Mathilda

Cykeln

Påsk

Akterseglad

Peter, Bjorn & John

Igår var det som bekant den internationella skivaffärsdagen. Fast det låter bättre på engelska - The International Record Store Day. Peter, Bjorn & John spelade gratis på ett packat Pet Sounds.

Peter, Bjorn & John - där har vi ett bandnamn som faktiskt låter bra på svengelska, otroligt nog.

The shadow presence

Idag stödde jag ofrivilligt "Joggare mot fotografi"-rörelsen. Jag missade antagligen årets bild. Men det är tyvärr svårt att motionera någorlunda vettigt med en kamera slängande runt halsen. Det vet alla som har prövat.

Vid ett cafébord utanför hotell Reisen sitter en man som direkt fångar min uppmärksamhet och ger mig fantomsmärtor i avtryckarfingret. Kärv mustasch och buskiga ögonbryn i ett fårat ansikte. En cigarrstump mellan tänderna och en espressokopp framför sig. Halvt dold bakom en uppslagen tidning av det internationella seriösare slaget. Kanske The Times, kanske The Guardian. Scenen är komponerad i svartvitt regn och blänkande asfalt - den andas John Le Carré, Graham Greene och spionthriller.

Ögonkontakt. Jag får en intensivt forskande blick över tidningen som har en tydlig rubrik vänd åt mitt håll. Den pockar på uppmärksamhet och varnar hotfullt för "The shadow presence".

Jag vänder mig om när jag joggar hemåt. Vid ett cafébord utanför hotell Reisen sitter en ofotograferad man. Bilden är fastetsad på näthinnan.


BILDEN: Paris.

Köp en bild - hjälp jordbävningsoffren i Japan!

Jag har donerat den här Stockholmsbilden till det lovvärda hjälpprojektet The Printaid Project. Varje print kostar ungefär en hundring att beställa och alla pengar går till jordbävningsoffren i Japan. Du får en fin bild på väggen, hjälper människor i nöd och får samtidigt ett något bättre samvete. För bara en hundring!

Är du fotograf eller illustratör så tycker jag att du ska skicka in/föreslå en av dina bilder här: theprintaidproject.com/submissions.

Kalldusch i Jordbro

Dusch-hånad i Jordbro.

Det här med att vara i en biltvätt, utanför bilen, jag vet inte riktigt vad jag ska säga om det. "Blir man inte blöt då?", frågar jag personalen. Oroligt. "Nej då", försäkrar dom lugnande, "håll dig bara på andra sidan om de streckade linjerna så ska det nog gå bra". Fint så, inga problem.

Jag ska plåta ett reportage och tar med mig Andreas, dagens modell, in i tvätthallen. Stadsjeepen som ska vara statist gör entré, tvättautomaten startar, kameran är redo. Ångmoln, disigt, strålkastare, motljus. Vattenpölarna på betonggolvet blänker. Perfekt, det här blir bra. Jag är helt uppe i det. Och inser efter ett tag att jag inte har en aning om var varningslinjerna går. Just precis, de där linjerna som det var så noga med. Klart vi hamnar på fel sida.

Om nu någon undrar kan jag berätta att det är väldigt svårt att fotografera när iskallt vatten plötsligt forsar över huvudet, letar sig in innanför kragen och rinner längs med ryggraden. När det utan förvarning sprutar som tusen vassa nålar från alla håll och kanter och det rinner vatten i ögonen. Då ligger inte fotot i fokus, om man får uttrycka sig göteborgskt. Nåja, det här kommer jag att skratta åt sedan, tänker jag sturskt efter att den första dusch-chocken har lagt sig.

Utanför tvätthallen sveper en isande kall vind över den snöstrimmiga asfalten. Glädjen vill inte riktigt infinna sig på denna ödsliga vändplan. Sammanbitet tömmer jag kameran på vatten, öser ur fotoväskan som vore det en båt i kvav och vrider huttrande det värsta ur mina kläder.

Nej, jag skrattar inte. Däremot så finner tvättpersonalen det hela mycket lustigt. Det förekommer ett flertal vitsar med vattenanknytning, om man säger så. Om att ta sig vatten över huvudet och liknande. Det flinas och skrockas när jag tackar för mig.

Kängorna kippar motbjudande när jag beger mig från detta helvetes industriområde. Mot Jordbros pendeltågsstation i svår snöyra.

Spampoesi

Harald Hotson skaldar

Spampoesi när den är som besynnerligast:

"Just for a whim of his own,
goodness only knows why,
he leaves me and locks me up alone in the country.

Sincerely Yours, Harald Hotson."


Harald Hotson. Det kan inte nog upprepas. Vilket namn!

Himlens porthelvete

Sen, när man dör, gäller det bara att ta sig förbi himlens porthelvete.

Jag stal 200 kronor av Leonard Cohen

"First we take Manhattan"

Det finns andra sätt att stjäla pengar av en artist än att fildela. Den här metoden är kanske en aning gammaldags nuförtiden, men åh så effektiv.

Det var sent 80-tal och Leonard Cohen var i stan. Han var stor då, hade nyligen gett ut låten där han sjunger att han äger Manhattan. Globen var arenan och uppmärksamheten i tidningar och TV var påfallande. Efter konserten gled Cohen och hans turnésällskap in på Café Opera. Jag var där med en kompis den kvällen, och på något konstigt sätt, jag minns inte hur, så hamnade vi vid stjärnans bord. Här hängde skivbolagsmänniskorna, de sköna musikerna och de coola körtjejerna. Och så vi.

Jag satt bredvid Cohen, fråga mig inte varför. Han var väldigt stilig i sin mörka kostym med den röda näsduken i bröstfickan. Och han bjöd på champagne. Plånboken hade han placerat lite slarvigt på bordet framför sig.

Champagnen flödade ymnigt. Jag mådde som en prins, kompisen mådde som en prins. Leonard Cohen verkade också må som en prins. Han höll hov, pratade och gestikulerade och vid ett extra vidlyftigt viftande svepte han ner plånboken. Den hamnade på golvet under bordet. Han märkte det inte.

När jag uppmärksamt dök ner för att ta upp den välmatade plånboken och ge till denne trevlige och generöse man tappade jag greppet för en sekund. Fan flög i mig, jag kan inte förklara det på annat sätt. Sedelfacket var helt plötsligt öppet, hur gick det till, jag nappade snabbt åt mig två hundralappar som jag knölade ner i fickan innan jag klättrade upp på stolen igen. En mycket tacksam Cohen fick tillbaka sin plånbok. Att den var något tunnare märkte han inte.

Jag ångrade mig omedelbart. Jag var otroligt nervös över att han skulle upptäcka mitt brott. Min skymf. Men Cohen bara log och var glad och mådde som en prins och hällde upp mer skumpa i mitt glas och jag skämdes som en hund. Att ens nudda vid tanken att erkänna vad jag gjort och skamset lämna över två ihopknycklade och skrynkliga sedlar var omöjligt. Att komma ut som tjuv inför denna levande legend fick mig att bli omväxlande kall och varm. Varm och kall. Otänkbart.

Resten av kvällen minns jag bara som i en dimma. När stället stängde för kvällen lommade jag hemåt med hängande huvud. De smutsiga sedlarna brände i fickan. Jag tror inte att jag sjöng raderna “I see you there with the rose in your teeth. One more thin gypsy thief” ur Famous Blue Raincoat. Men det hade varit passande.

Nu har det gått en sisådär 20 år så brottet torde väl vara preskriberat. Men om jag någon gång träffar Leonard Cohen igen ska jag bekänna min skuld. Ge honom två hundralappar.

Bjuda på ett glas champagne, kanske.

Vardagens dårar fascinerar

Att vara frilansare innebär bland annat att förvänta sig avslag snarare än handslag. Det ingår. Artiga och för det mesta motiverade avböjanden tillhör i stort sett vardagen. Men ibland undrar även en van mottagare av nedåtriktade tummar vad som försiggår i huvudet hos vissa uppdragsgivare.

Jag skickade in några bilder till Motiv Stockholm, en vykortsfirma som specialiserar sig på svartvita Stockholmsmotiv. Ni har säkert sett deras lilla hål i väggen på Arlanda. Har ni slunkit in där har ni även sett att nivån på deras utbud inte är svindlande hög, direkt. Så jag tänkte att här kanske det går att kränga några alster. Mailade in fem sex bilder på chans. Och fick ett positivt svar: ”Jättefina bilder. Har du mer vi kan titta på?”

Kul! Uppmuntrad och glad i hågen plockade jag ihop ytterligare några bilder i samma stil, lade ihop dem med de första bilderna (som de alltså gillade, märk väl) och mailade in. Och fick något överraskande svaret: ”Tyvärr kändes ingen av bilderna som att de passar in i vårt sortiment just nu. Tack för visat intresse!”

Jag funderar på vad i meningen ”Jättefina bilder. Har du mer vi kan titta på?” jag missförstod. Undrar också hur de tänkte när de första fotona gick från ”jättefina” till att ”inte passa in i sortimentet”. Kanske dumt av mig att tro att de var intresserade. Förlåt, Motiv Stockholm. Förlåt att jag tog er på orden och besvärade er med mina bilder.

Vardagens oförutsägbara dårar upphör aldrig att fascinera.

I blickfånget

Kör hem