Sen, när man dör, gäller det bara att ta sig förbi himlens porthelvete.
onsdag 9 mars 2011
torsdag 24 februari 2011
Jag stal 200 kronor av Leonard Cohen
"First we take Manhattan"
Det finns andra sätt att stjäla pengar av en artist än att fildela. Den här metoden är kanske en aning gammaldags nuförtiden, men åh så effektiv.
Det var sent 80-tal och Leonard Cohen var i stan. Han var stor då, hade nyligen gett ut låten där han sjunger att han äger Manhattan. Globen var arenan och uppmärksamheten i tidningar och TV var påfallande. Efter konserten gled Cohen och hans turnésällskap in på Café Opera. Jag var där med en kompis den kvällen, och på något konstigt sätt, jag minns inte hur, så hamnade vi vid stjärnans bord. Här hängde skivbolagsmänniskorna, de sköna musikerna och de coola körtjejerna. Och så vi.
Jag satt bredvid Cohen, fråga mig inte varför. Han var väldigt stilig i sin mörka kostym med den röda näsduken i bröstfickan. Och han bjöd på champagne. Plånboken hade han placerat lite slarvigt på bordet framför sig.
Champagnen flödade ymnigt. Jag mådde som en prins, kompisen mådde som en prins. Leonard Cohen verkade också må som en prins. Han höll hov, pratade och gestikulerade och vid ett extra vidlyftigt viftande svepte han ner plånboken. Den hamnade på golvet under bordet. Han märkte det inte.
När jag uppmärksamt dök ner för att ta upp den välmatade plånboken och ge till denne trevlige och generöse man tappade jag greppet för en sekund. Fan flög i mig, jag kan inte förklara det på annat sätt. Sedelfacket var helt plötsligt öppet, hur gick det till, jag nappade snabbt åt mig två hundralappar som jag knölade ner i fickan innan jag klättrade upp på stolen igen. En mycket tacksam Cohen fick tillbaka sin plånbok. Att den var något tunnare märkte han inte.
Jag ångrade mig omedelbart. Jag var otroligt nervös över att han skulle upptäcka mitt brott. Min skymf. Men Cohen bara log och var glad och mådde som en prins och hällde upp mer skumpa i mitt glas och jag skämdes som en hund. Att ens nudda vid tanken att erkänna vad jag gjort och skamset lämna över två ihopknycklade och skrynkliga sedlar var omöjligt. Att komma ut som tjuv inför denna levande legend fick mig att bli omväxlande kall och varm. Varm och kall. Otänkbart.
Resten av kvällen minns jag bara som i en dimma. När stället stängde för kvällen lommade jag hemåt med hängande huvud. De smutsiga sedlarna brände i fickan. Jag tror inte att jag sjöng raderna “I see you there with the rose in your teeth. One more thin gypsy thief” ur Famous Blue Raincoat. Men det hade varit passande.
Nu har det gått en sisådär 20 år så brottet torde väl vara preskriberat. Men om jag någon gång träffar Leonard Cohen igen ska jag bekänna min skuld. Ge honom två hundralappar.
Bjuda på ett glas champagne, kanske.
Etiketter:
Café Opera,
Leonard Cohen,
Livet,
New York,
Stockholm
onsdag 23 februari 2011
Vardagens dårar fascinerar
Att vara frilansare innebär bland annat att förvänta sig avslag snarare än handslag. Det ingår. Artiga och för det mesta motiverade avböjanden tillhör i stort sett vardagen. Men ibland undrar även en van mottagare av nedåtriktade tummar vad som försiggår i huvudet hos vissa uppdragsgivare.
Jag skickade in några bilder till Motiv Stockholm, en vykortsfirma som specialiserar sig på svartvita Stockholmsmotiv. Ni har säkert sett deras lilla hål i väggen på Arlanda. Har ni slunkit in där har ni även sett att nivån på deras utbud inte är svindlande hög, direkt. Så jag tänkte att här kanske det går att kränga några alster. Mailade in fem sex bilder på chans. Och fick ett positivt svar: ”Jättefina bilder. Har du mer vi kan titta på?”
Kul! Uppmuntrad och glad i hågen plockade jag ihop ytterligare några bilder i samma stil, lade ihop dem med de första bilderna (som de alltså gillade, märk väl) och mailade in. Och fick något överraskande svaret: ”Tyvärr kändes ingen av bilderna som att de passar in i vårt sortiment just nu. Tack för visat intresse!”
Jag funderar på vad i meningen ”Jättefina bilder. Har du mer vi kan titta på?” jag missförstod. Undrar också hur de tänkte när de första fotona gick från ”jättefina” till att ”inte passa in i sortimentet”. Kanske dumt av mig att tro att de var intresserade. Förlåt, Motiv Stockholm. Förlåt att jag tog er på orden och besvärade er med mina bilder.
Vardagens oförutsägbara dårar upphör aldrig att fascinera.
måndag 21 februari 2011
lördag 19 februari 2011
tisdag 15 februari 2011
söndag 13 februari 2011
fredag 11 februari 2011
Hur skulle det gå om alla gjorde så?
Det var så det började. Slussen. Onsdag morgon, kvart över åtta.
”Hur skulle det gå om alla gjorde så?”. Den kvinnliga busschauffören tittade uppfordrande på den unge mannen som precis hade försökt smita förbi utan att betala. En vass nagel med flagande rött nagellack rispade hål i luften när hon uppfordrande pekade på den lilla skylten ovanför backspegeln. Giltigt färdbevis ska kunna uppvisas på anmodan stod det med tydliga bokstäver.
Busschaufförens ögonbryn var sammandragna till ett spänt mittiveckan-trött ”V”. Mannen kände hur det ryckte i jackärmen och tittade ner på narig hud och en vigselring. Eller var det en förlovningsring? Jag ser aldrig skillnaden, tänkte han oengagerat.
”Ledsen, sprang ifrån kortet. Du vet, jag försov mig, mobilen ringde aldrig. Jag har månadskort, jag lovar. Fast hemma”, försäkrade han och drog åt sig jackärmen.
”Betala eller gå av”, sa busschauffören likgiltigt och vinkade förbi en rad otåligt trampande morgonpendlare. De visade sina kort noga, somliga överdrivet tydligt, samtidigt som de i smyg sneglade på Smitaren. Och Smitaren strök luggen ur ögonen och fixerade busschauffören med blicken. Försökte charma henne. Le nu, tänkte han och förberedde sin patenterade imitation av finlandssvenska. Den som hans kompisar brukade skratta så mycket åt.
”Men jag står på gästlistan. Mumintrollet plus en!”. Han insåg omedelbart hur fruktansvärt löjlig han lät. Det var alldeles tyst på bussen nu. Hon tittade kallt på honom några mycket långa sekunder, drog ut på det. Jävlades.
”Roligt, hördudu. Ser jag ut som någon man larvar sig med?”. Nej, det gjorde hon ju inte. Han tog sats för att säga något dräpande, oklart vad, men tröttnade helt plötsligt på hela situationen. Så ointressant. Han sjönk ihop en aning, vände på sina slitna Stan Smith och klev av. Dörren gick igen med ett väsande bakom honom och den blå bussen trängde sig ut, suckade sig ut, i morgonrusningen.
Ja, hur skulle det gå om alla gjorde så, tänkte han och kisade upp mot den grå himlen. Förmodligen åt helvete. De första regndropparna träffade asfalten när han började gå längs Katarinavägen upp mot Fjällgatan.
tisdag 8 februari 2011
fredag 4 februari 2011
torsdag 3 februari 2011
Jag hastar genom allt jag gör
Jag hastar genom allt jag gör för att få göra något annat. Så går tiden och jag kommer ingen vart. Som bollen i en badmintonmatch.
tisdag 1 februari 2011
Skevt
Fiskar upp en tappad luva ur det bruna slasket i Gamla stans tunnelbana. Tonårskillen möter inte min blick när han pliktskyldigt mumlar tack så mycket. En skev känsla i magen, jag vill ruska om honom.
Gatumusikern i den smutsiga tunnelbanegången har en sliten och väl använd cd-spelare som spelar kompet till gamla hits. Karaokeversioner av Eurythmics, Oasis och så något från sent åttiotal som jag så väl känner igen men inte kan placera. Saxofonen, som han spelar sångmelodin på, är inte riktigt stämd efter bakgrundsmusiken. Det är bara en aningen falskt, men det är fullt tillräckligt för att den oförargliga listpopen ska förvandlas till soundtracket till en skräckfilm. Skevt. Men folk slänger ändå pengar i hans mössa. Slänger slentrianmässigt.
Men inte jag. En skev känsla i magen, jag vill ruska om honom.
måndag 31 januari 2011
Dagens David Lynch: Skamsen på Skansen
Dåliga drömmars draperi
Visst ser hon en smula skamsen ut? Undrar just vad hon har stoppat undan där bakom det tunga draperiet. Något mardrömsmörkt från det undermedvetna, antagligen. Möjligen en dansande och baklängestalande dvärg. Troligtvis en diabolisk uggla eller två.
Eller kanske bara en bit körsbärspaj och en kanna damned good coffee.
fredag 28 januari 2011
Spontanfakturering
Anders
Jag tror att en chat-logg från MSN är juridiskt bindande. Visst är den, Anders?
Simon säger:
kan jag spontanfakturera dig?
Anders säger:
ja jag ser inga problem med det
Simon säger:
bra
bonustuss till mig?
Anders säger:
självklart
Simon säger:
bra. då dyker det upp en fet faktura i posten. det tar väl 4-5 arbetsdagar, så du behöver inte höra av dig om den inte har kommit på måndag.
Anders säger:
ok, hur många dagar har jag på mig att betala?
Simon säger:
en dag. sen blir det straffränta 50%.
Anders säger:
oj
det var hårt
Simon säger:
inga konstigheter. eller hur?
eller hur?
ELLER HUR?
Anders säger:
jag tycker nog att det var lite i tajtaste laget
men ok
Simon säger:
just det.
torsdag 27 januari 2011
måndag 24 januari 2011
lördag 22 januari 2011
tisdag 18 januari 2011
söndag 16 januari 2011
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)




























